Elin Anna Labba är född och uppvuxen i Kiruna men bor numera i Jokkmokk.
– Min pappa är från Porjus och vi har varit mycket uppe i Vaisaluokta på somrarna. Jag har alltid känt mig hemma både här i Jokkmokksområdet och i Kiruna.
Hon är journalist och har jobbat på radion och med samiska tidskrifter.
Till den samiska nationaldagen den 6 februari kommer hennes debutbok ”Herrarna satte oss hit – om tvångsförflyttningarna i Sverige”, en berättelse som hon burit på i många år.
– När jag var föräldraledig med min mellanpojke började jag jobba på det.
Hon började läsa böcker och fråga runt, till en början mest för att hon ville skriva om sin egen familj.
– Släktingar både på farfars och morfars sida var med om det. Varför hade det hänt, vad hade de upplevt?
När hon inte hittade så mycket om just dem gick hon vidare och frågade andra.
– Många sa: ”Det är alldeles för sent, du skulle ha kommit när den här och den här levde.” Händelserna ligger så långt tillbaka i tiden att berättararvet, som ändå finns väldigt levande, har börjat tunnas ut och suddats ut i kanterna.
Arbetet blev som att lägga pussel:
– Det var svårt att hitta personer som kunde berätta en hel historia. Många har berättat lite grann, gett olika delar av historien och fyllt på den. Men jag behövde göra väldigt många intervjuer för att över huvud taget kunna bygga upp historien.
Hon har också använt äldre intervjuer och fått låna andras material, med barn som har spelat in sina föräldrar.
Elin Anna Labba var inställd på att det skulle finnas mycket sorg och tunga känslor i historien.
– Men jag blev ändå förvånad över tyngden av den sorgen. Att det påverkade människor så väldigt djupt, och såren det rev upp.
Hon berättar om det samiska samhället som bygger mycket på sammanhang, släkt och familj, och hur tvångsförflyttningarna rev sönder de förhållandena.
– En bror flyttades åt ett håll och en syster åt ett annat, och någon blev kvar. Många uttryckte att man tappade sitt sammanhang. Att bli så utelämnad och ensam i ett samhälle där renskötseln, och hela livet, i princip kräver att du ska ha de sammanhangen för att klara dig. En kvinna säger att det kändes som att man drog ner en rullgardin bakom ryggen på henne.
Att hitta formen för ”Herrarna satte oss hit” tog tid:
– Jag hade tänkt skriva en bok som är från a till ö, en enda lång sammanhängande text, men det var svårt med så många olika små berättelser. Men jag accepterade att det här materialet var vad jag hade att förhålla mig till, och lät det forma boken.
Boken bygger på små texter, personer som kommer in och kommenterar, bilder och jojkar.
– Den är skriven så att man är där när det händer, 1919 när de första tvångsförflyttningarna började genomföras. Jag har utgått från de personer som levde då, och har hittat så pass mycket material att jag kunde bygga upp en familjehistoria.
Hon tänker sig boken som ett slags återtagande av en historia som har berättats inom det samiska, men som är okänd för många.
– Viktigast är att få fram de här människornas egna röster, deras berättelse. Det är inte lappväsendet, lappfogdarna eller andra etnologer som ska få det utrymme som de alltid har haft att berätta den samiska historien.
Arbetet har också gett henne det samiska språket åter:
– Jag har gjort alla intervjuer på samiska. Det har varit en ynnest att få ta del av de fantastiska berättelserna, med det samiska språkets alla nyanser. På köpet har jag fått tillbaka mitt eget språk mycket mer än jag hade innan.
Elin Anna Labba säger sig ha ett starkt muntligt samiskt språk, men känner sig inte trygg i skriftspråket.
– Intervjuerna är ”igendiktade”, som man säger på norska. Jag har försökt översätta känslan av deras berättelser, inte alltid ordagrant. Min ambition har varit att det samiska ska få sippra igenom in i svenskan. Jag vill att deras sätt att berätta ska märkas.
Boken är på svenska, men inte gjord med en svensk läsare som utgångspunkt:
– Men jag tycker att det är väldigt fint om boken kan komma ut till många utanför Sápmi också. Det är inte bara något som rör det samiska, det är en del av den moderna svenska historien som nästan ingen känner till.
Elin Anna Labba har ett nytt, stort intervjuprojekt på gång. Historien tar vid efter tvångsförflyttningarna på 1920-talet och går in under krigstiden.
– Men jag vill skriva mer skönlitterärt den här gången, lite friare. Jag känner att jag behöver det.