Suoma Larsson är ett av flera krigsbarn som medverkar i boken Ett hav emellan – de finska krigens barn berättar.
Ett hav emellan: De finska krigens barn berättar är en antologi där krigsbarn berättar sina minnen. För flera är det första gången de avslöjar något om sin uppväxt. För Luleåbon Suoma Larsson har det alltid varit självklart att hålla minnena levande.
– När bomberna föll över vår by sa äiti att aldrig glömma vad som hände, och jag har aldrig glömt, säger 91-åriga Suoma.
Hon var bara sex år när kriget kom och lärde sig tidigt att känna igen fiendens bombplan, som flög så lågt att det gick att se tecknen på vingarna.
– Äiti, som egentligen var mormor, varnade mig för hammaren, skäran och stjärnan. Det var fullt av flygplan i luften och till slut blev det för farligt för oss att stanna kvar i byn. Familjen evakuerades.
Den långa resan med häst och släde och godsvagn blev den första av två flykter från hembygden.
Den sista bilden innan Suoma skickades till Sverige.
När vinterkriget var över lämnade ryssarna tillbaka ockuperade områden i Karelen, och familjen återvände. Men kriget kom tillbaka, och när Suoma tvingades fly igen hade hon mist sin äiti (finskt ord för mor, reds. anm.).
Nu lastades cyklarna med familjens saker. Suoma ledde en ko och kalv under den tre och en halv veckor långa vandringen. Hennes pappskor sköljdes bort under det första regnet och resan blev full av umbäranden.
Väl framme i Mikkeli fick Suomas morfar jobb som dräng. Hon och morfar bodde i en liten bastukammare hos bonden. Morfar var sliten och såg ingen annan utväg än att skicka flickan till Sverige.
– Han frågade om jag ville åka och jag såg det som ett äventyr. Jag packade väskan med några få saker och morfar och min moster följde mig till tågstationen.
Suoma, maken Tore och de två sönerna.
Suoma fick en lapp runt halsen med sitt namn och minns att det var knäpptyst i kön till tåget.
– Plötsligt började en liten pojke att hulka. Då började alla andra också att gråta.
Krigsbarnen färdades med tåg och båt tills de var framme i Västergötland, där avlusning och dusch väntade. Barnen inkvarterades i en stor tennishall i väntan på att komma till sina familjer.
Suoma Larsson tillsammans med ett annat krigsbarn.
Suoma flyttade till tant Maja som tog emot henne med öppna armar.
– Vi kommunicerade med teckenspråk och gester. Maja hade bäddat en spjälsäng, hon trodde att det skulle komma ett litet barn och det skrattade vi gott åt.
Suoma lärde sig svenska och livet var fint, trots att fler avsked väntade när tant Maja blev sjuk och Suoma fick flytta igen.
Suoma konfirmerades under sina år i Sverige.
Efter tre år skulle alla krigsbarn skickas hem.
– Men var skulle jag åka? Mamma, som jag knappt kände, sa att hennes man inte ville ha mig. Mormor och morfar var döda och vårt gamla hus stod nu på rysk mark.
Suoma fick flytta till mostern, hennes man och deras tvillingar. Alla trängdes i ett rum utan kök.
– Jag var 14 och hade glömt finskan. Jag bestämde mig för att återvända till Sverige så fort det gick.
Det krävdes pass för att resa till Sverige och det kunde man skaffa vid 16 år. Arbete som hembiträde i Stockholm hittade hon i dagstidningen.
Här tog Suomas vuxenliv vid. Hon träffade så småningom sitt livs kärlek Tore, och följde med honom till Luleå.
Paret fostrade två barn och släktträdet har vuxit med flera generationer.
Suoma Larsson visar sin bröllopsbild.
I Finland har Suoma två halvsyskon, tillsammans med dem har hon en gång besök barndomstrakterna som nu är ryska.
Suoma säger att hennes livsberättelse känns extra aktuell när det åter är krig i närområdet Hon vet hur det är att växa upp i krigets skugga och att tvingas lämna allt man har.
Suoma Larsson i sitt hem i Luleå.