För två år sedan romandebuterade Luleåpoeten Cecilia Hansson med ”Au pair”. Redan då var nästa verk på väg att ta form, en större studie om Europa där också Tornedalen fanns med. För ”Kafkas lungor”, som är arbetstiteln, fick hon nyligen ett stipendium av Svenska akademin.
Hon började skriva om sanatoriet i Sandträsk, där hennes mormor var inlagd, med tanken att berättelsen skulle vidga sig mot Europa. Men historien tog sin egen väg.
– Jag hade tänkt mig något mer sakprosabaserat, men boken blev mycket mer personlig än vad jag tänkt. Berättelsen bröt sig loss och jag blev tvungen att skriva den, berättar hon.
”Snö och potatis” är en släktkrönika som sträcker sig generationer bakåt i tiden och fram till i dag. En historia om liv och plötslig död, och om vad som egentligen är viktigt i livet.
– Det är en berättelse utifrån mina personliga erfarenheter, jag gör litteratur av dem. Jag skriver utifrån mitt minne. När jag till exempel skriver om min uppväxt och mina släktingar blir det fragment av en större berättelse. Framförallt skriver jag om hur jag själv påverkats av saker som skett, jag tänker att det viktiga är att man själv bottnar. Då kan det bli litteratur som når andra människor.
Under uppväxten bodde Cecilia Hansson i Luleå, men familjen tillbringade mycket tid i Tornedalen, hos morföräldrarna i byn Matojärvi.
– Det var en del av vardagen att vi åkte och hälsade på dem. Där åt vi hemodlade grönsaker och hemskjutet kött, ekologisk lyxmat med dagens mått mätt. Jag uppfattade nog inte hur enormt vacker naturen var, men nu kan jag slås av den på ett annat sätt. Jag tycker om mentaliteten, att det finns något ”överlevaraktigt”. Man går vidare, grottar inte ner sig i saker i onödan, det är något härligt i det.
På senare år han hon gjort flera resor norrut tillsammans med sin egen familj.
– Vi bor i Stockholm, min man är därifrån och min dotter är också uppvuxen där. Nu kan jag se norra Sverige genom deras blick, och det är väldigt roligt att få göra det. Min dotter säger att hon vill bo i Luleå, för hon tycker att det är det finaste stället på jorden, säger hon och ler.
Genom skrivprocessen har hon blivit mer medveten om sitt tornedalska och västerbottniska arv:
– Jag kan känna att det är något i mentaliteten som jordar mig. Något segt, som sträcker sig bakåt.
Sanatoriet i Sandträsk väckte hennes intresse, och blev det första hon skrev om i det som kom att bli ”Snö och potatis”.
– Jag visste inte så mycket om sanatoriet, förutom att min mormor var intagen för tuberkulos där och överlevde. Sen började jag tänka på att det var en stor grej att vara överlevare från ett sanatorium, det var många som inte klarade sig. Jag tyckte att det var värt att lyfta fram. ”Snö och potatis” handlar mycket om att kämpa och att överleva mot alla odds. Dessutom är Sandträsk en speciell plats, med den tillbommade spöklika byggnaden. Samtidigt är det väldigt vackert. Det borde finnas ett museum där, eller något slags minnesmärke. Över alla som dog – men också över dem som överlevde.
Inspirationen till titeln ”Snö och potatis” kom från den rumänsk-tyska författaren och Nobelpristagaren Herta Müller, en av Cecilia Hanssons förebilder i livet och i litteraturen.
– Hon kommer själv från en gränstrakt och har flera gånger skrivit om potatisens betydelse för sin mamma som suttit i arbetsläger i Ukraina. Och i en bok om Norrbotten måste det finnas snö. Jag försöker inte skriva som Herta Müller, men hon är en estetisk och moralisk förebild för mig.
Cecilia Hanssons pappa växte upp i Västerbotten, i författaren Per Olov Enquists hemtrakter.
– Jag läste P O Enquist när jag var yngre, men nu har jag börjat läsa hans böcker på riktigt och förstår vilken stor författare han var, och hur besläktad jag kan känna mig med honom. Jag har faktiskt en smyghänvisning till honom i boken.
I arbetet med romanen har hon också kommit närmare sina rötter:
– Jag har fått en annan respekt för mina förfäder. Hur de kämpat och hur deras liv inspirerat och påverkat mig, något som jag inte riktigt insett förrän nu.
Du skriver om ljuset över Norrbotten?
– Det är något man får syn på när man flyttat, det speciella sommarljuset och även ljuset från snön, hur vacker och massiv den naturupplevelsen är. Det känns som att jag har fått en ny syn på hela regionen.
… och om att alltid längta hem?
– Ja, det är också dubbeltydigt. Man kan dels längta hem till platsen man kommer ifrån, dels längta någon annanstans. Som är ens riktiga hem, vad det nu är. Eller till en person, en gud om man så vill, ett slags existentiell dimension utanför sig själv – hemmet kan vara så många olika saker. Men längtan tror jag är central i mig. Något som drar, som leder mig och som gör att jag kan fortsätta skriva. För att jag längtar någonstans men vet inte vart.
Cecilia Hansson fascineras av gränsland och vad de gör med människor.
– Man får dubbla perspektiv om man lever nära ett annat språk, det är en rikedom att ha flera kulturer. Jag ser det främst som en tillgång, men en gräns delar ju också, man klyvs från något. Kanske tycker man att man hör ihop med de som är på andra sidan gränsen. När Finland var i krig blev detta tydligt. Och även nu under pandemin när gränsen stängdes.