Stora konstnärer är aldrig helt fria från brister, inte heller i sitt skapande.
Nobelpristagaren Mario Vargas Llosa är inget undantag.
Hans förra roman ”Den blygsamme hjälten” var väl berättad och läsvärd, men det är inte den simplare ”En peruansk affär”.
Huvudhistorien handlar om hur den framgångsrike direktören Enrique Cardenas blir utsatt för utpressning. Det övergår i grandios skandal när skvallertidningen Destapes publicerar bilder av direktören med byxorna nere, bokstavligt talat, som drogad deltagare i en orgie med prostituerade.
Blaskans slibbige chefredaktör Rolando Garro visar sig vara köpt och styrd av en man i den peruanske presidentens närhet, kallad Doktorn. Skandalpressen är bara ett av de verktyg som han opererar med för att komma åt misshagliga element.
Så långt har berättelsen klara paralleller med verkligheten. Alberto Fujimori var Perus president under 1990-talet och hade då vid sin sida den ökände underrättelseassessorn Vladimiro Montesinos, senare dömd för bland annat mutor och delaktighet i mord.
Intressant i sammanhanget är också att Fujimori i presidentvalet 1990 slog ut just Mario Vargas Llosa, vid den tiden liberal politiker på väg högerut.
Lusten till hämnd lär delvis ha styrt hans skrivande.
Ett sympatiskt inslag i berättelsen är beskrivningen av journalistiken som en fri och modig motkraft till den korrumperade makten.
Mer bedrövliga är andra avsnitt. Vid sidan av den politiska historien ägnar sig nämligen den drygt 80-årige Nobelpristagaren åt att med viss vällust skildra lesbisk kärlek, en trekant och sexsnack mellan romanfigurerna.
Det sker på ett generande schabloniserat sätt och på pinsam prosa, på något märkligt sätt pubertalt och gubbsjukt på samma gång.
Skrivandets hantverk framstår den här gången som måttligt nobelt och otänkbart att prisa.