NY BOK
Jeanette Winterson
Frankissstein – En kärlekshistoria
Wahlström & Widstrand
Jag var 20 år gammal och fotade av nästan alla sidor i boken. Det var så bra att jag liksom ville spara på det.
Och så tycker jag fortfarande om Jeanette Winterson. Ingen skriver hon. Det är lättläst och på samma gång intellektuellt. En paradoxal kombination som förmodligen vore omöjlig om det inte vore för att hennes texter är så mångbottnade och flerdimensionella.
Så är fallet även i senaste ”Frankissstein – en kärlekshistoria” som består av så många lager att jag har svårt att veta vad jag ska fokusera på i den här recensionen. Romanen är en ny version av Mary Shelleys klassiker ”Frankenstein: eller den moderne Prometeus” som väl inte behöver någon närmare presentation.
I Wintersons tappning är berättaren Ry Shelley transperson. Att göra en queer tolkning av historien om Frankenstein och hans monster är inte Winterson den första som gjort. Den som intresserat sig för queerfeministisk litteraturanalys (jag är en av dem) har förmodligen läst Susanne Strykers essä, i vilken hon jämför transpersoner med Frankensteins monster med tesen att ingen av dem ses som fullt riktiga människor.
Under mina litteraturvetenskapsstudier var Shelleys ”Frankenstein: eller den moderne Prometeus” ett populärt verk att analysera. Dels just för att queera läsningar är tacksamma att göra av romanen och dels för att den går att sätta in i en modern kontext då frågor kring artificiell intelligens lätt väcks hos läsaren.
Detta är något som kommer upp även i Wintersons version. Här är det karaktären Ron Lord som utvecklar och säljer sexrobotar. Ett arbete som gör att hans kvinnosyn blir mer och mer avhumaniserande.
Kanske låter ”Frankissstein – En kärlekshistoria” som en förutsägbar, moralistisk och politiskt korrekt parafras. Men den är inte så förutsägbar som det låter. Språket är, som alltid med Winterson, magnifikt och dialogen flyter fram. Utöver det är romanen på sina håll riktigt rolig.
Att göra egna versioner av klassiska verk andas ofta desperation, men inte här. Wintersons tolkning är lika säregen som Shelleys original från 1818 är. Jag läser också ”Frankissstein” som en hyllning till Mary Shelley, som faktiskt skrivit en av litteraturhistoriens mest betydande romaner.