NY BOK
Björn Lundberg
Frontlöparen
Historiska Media
Den unge löpartalangen låg vintern 1939–1940 inkallad i Kukkola för att bevaka gränsen mot Finland.
På ledig tid tränade han i lätta löparskor, träningsoverall och luva, även i 20-gradig kyla. Mest effektiv var snöpulsningen, höga knälyft i snö upp till midjan. Han sprang i skogen mot Haparanda, vek av mot Torne älv och tog sig tillbaka till förläggningen genom ibland meterhöga drivor på den frusna älven.
När våren kom kände han sig i bättre form än någonsin tidigare. Den hårda träningen var rätt för hans kropp, skrev han senare i sin träningsdagbok.
Sommaren 1940 sprang han 25 lopp. I åtta kom han tvåa, resten vann han. Året därpå satte han sitt första världsrekord på 1 500 meter och 1942 slog han på 82 dagar tio världsrekord på sju distanser – 1 500 meter, en, två och tre engelska mil, 2 000 m, 3 000 m och 5 000 meter. De följande två åren blev det fyra världsrekord till.
Prestationerna gjorde honom till en nationalidol. Det kom rekordpublik till arenorna för att se den enkla grabben från skogarna med sitt obesvärade, svävande steg. När han tävlade i USA satt folk klistrade vid de nyligen introducerade radioapparaterna. I krigets orostider var den sortens underhållning vad folk längtade efter.
”Under-Gunder” Hägg (1918–2004) blev ”en enande nationell gestalt”, som den friidrottsintresserade historikern Björn Lundberg formulerar det.
Allt tog slut när Hägg blev avstängd på livstid för att ha tagit emot pengar för sina lopp och då brutit mot amatörbestämmelserna.