NY BOK
László Krasznahorkai
Den sista vargen
Norstedts
För – utöver att det väcker viss beundran, ty grammatiskt tycks texten oantastlig – inte gör det berättelsen tillgänglig på bästa sätt för läsaren, vilket en författare, rimligen, borde vilja och en god historia alltid förtjänar, något som även gäller den här slingrande skildringen om hur huvudpersonen, en författare på dekis, en gång ansvarig för några oläsliga böcker med tungsinta meningar och kvävande terminologi, allt staplat sida efter sida, sitter i Berlin och tömmer en flaska Sternburger, grubblande över vad allt syftar till när det ändå bara är fåfänglighet och förakt, sånt som övermannar intellektet hos den som börjar tänka, medan han för den ungerske bartendern berättar att han fått en inbjudan från en stiftelse att komma till Extremadura i Spanien för att skriva om trakten, om vad helst han har lust till, med allt betalt och en kvinnlig tolk, en ovanligt högröstad sådan ska det visa sig, väntande i Madrid, vilket verkar för bra för att vara sant, men som förstås frestar och som, när han nappar och kommer dit, till den karga trakten väster om iberiska halvöns centrum, visar sig vara en önskan om att han, som den välkända person han är – nja, mer varit, menar han, för språket tjänar honom inte längre, språket är bara smutstvätt, så tänker han nuförtiden och den tanken har knäckt honom - ska skriva något om hur Extremadura blomstrar, vilket han värjer sig mot, samtidigt som han fångas av berättelsen om den sista vargen, alltså inte den som 1983 ”hade stupat söder om floden Duero”, en poetisk men underlig formulering i hans tycke, och nu står uppstoppad i ett vitrinskåp hemma hos skytten, eller ens de åtta andra i den flock som sedan sköts bort, utan den som han hade velat få uppleva levande, uppfylld som han är av det en viltvårdare sagt, nämligen att kärlek från djur är den enda kärlek människan kan odla utan att behöva skörda besvikelser.
Så långt den första meningen och den första berättelsen. Resterande två handlar om jägmästaren Hermann, skildrad ur olika perspektiv, som vänder den grymhet som människan visar djuren mot människorna i stället, med den fasa som då smyger sig på. De avsnitten är inte lika komplicerade.
Alla texter fascinerar, men det är ändå berättandet betydligt mer än berättelserna som ger det bestående intrycket – vilket känns begränsat tillfredsställande.
Ungraren László Krasznahorkai är en flerfaldigt prisbelönt författare som skriver på ett egensinnigt, men inte helt okomplicerat sätt.