Flora över Pite lappmark och om längtans

”Blomsterskådare” kan förefalla vara ett långt och krångligt begrepp för en botanist, en som intresserar sig för vackra blommor och blad när man vill tala poetiskt.

Bilden av fjällsippor på sluttningen finns med i boken "Tio år med floran i Pite lappmark"

Bilden av fjällsippor på sluttningen finns med i boken "Tio år med floran i Pite lappmark"

Foto: Börje Törnberg

Litteratur2020-02-26 08:00

NY BOK

Elisabet Arvidson – Charlotte Nordgren (red.)

Tio år med floran i Pite lappmark

Midsommar förlag Arjeplog

Exempel kan vara Carl von Linnés resa till Lule lappmark 1732. Det kan också vara Lars Levi Laestadius, som inte bara var präst och väckelseledare utan även botanist i början av 1800-talet.

Lika gärna kan vi nämna Gunnar Widstrand, Jan Lundkvist och Erik Ljungstrand. De gjorde Pite lappmark den äran. Så kan vi i korthet teckna utgångsläget för Pite lappmarks flora. 

Året var 2007. Då genomförde några botaniskt intresserade en första inventering i Arjeplogs och Arvidsjaurs kommuner. Man sökte igenom 5x5 km stora rutor och noterade sina ”fynd” såväl i stort som smått.  Det blev drygt 400 rutor med cirka 860 arter, tio år och ett 80-tal deltagare varav 24 personer ägnade sig åt fjällinventering. 

Sedan började sammanställningen av vad som hade hittats. Slutligen skulle allt detta presenteras som en ”längtans bok” och därmed inspirera läsaren att ge sig ut i naturen. Grundtesen med längtan har blivit en flora, men utan latin förutom i ett register. Istället har den så kallade ”floraprovinsen” snarare uppdelats i smultronställen. Dessa platser är särskilt besöksvärda utifrån inventerarnas personliga beskrivning. Dessutom har man hemfört hundratals färgbilder. 

Skåda gärna alla dessa ”fynd”. Man får något helt annat än vetenskapliga redogörelser, nämligen en redovisning för den intresserade allmänheten. Samtidigt kan vi ana oss till den pinande blåsten som syns på vindhuveförsedda inventerare. I den här miljön är människan en inträngling hos de ofta pyttesmå växterna. 

En botanist värd att nämna är Sten Selander som samlade material till sin doktorsavhandling i Lule lappmark. I det sammanhanget fick vi också läsa om övervintrade växter under istiden liksom underskön poesi. ”Pite lappmark” är inte bara högfjäll utan även växtmiljöer som i skogen, vid vägkanten, på ängen eller varför inte otillgängliga rasbranter. Det kan vara utpekade ”pärlor” som Trollforsen i Pite älven, Galtispuoda i närheten av Arjeplog och Gallejaur, den välbevarade odlingsmiljön mitt i skogslandet.

Pite lappmark och dess flora handlar om ”längtans marker” och inte bara enskilda växter.  Boken överlämnas med värme till dem som vintertid vill påminnas om en floraprovins som vi har alldeles inpå oss. Det återstår bara att stanna och titta, ja just titta och förundras. 

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!