På återbesök i Norrbotten. Eyvind Johnson har stigit av tåget på Bodens centralstation.
"För en i länder och tider vittskådande berättarkonst i frihetens tjänst" – så löd motiveringen då Eyvind Johnson 1974, för femtio år sedan i år, fick dela Nobelpriset med Harry Martinson. Johnson hade alltsedan debuten 1924 skrivit nästintill fyrtio böcker. Han hade också länge varit en tydlig röst i samhällsdebatten till stöd för frihetssträvanden på nära och långt håll i världen.
Sveriges påbjudna neutralitet under andra världskriget var för honom en omöjlig tvångströja. Hans motstånd kom till uttryck i "Krilontrilogin" (1941–1943) som handlar om Johannes Krilon, vars tro på envars förmåga att stå emot totalitarism har hämtat inspiration från Montaignes 1500-talsessäer. Enligt Johnson var trilogin ”historien om en svensk författares värntjänst [… "Han har] skjutit med det krut han har”. Johnsons kunskap om demokrati och frihet omvandlas till en liten samtalsgrupp kring Krilon, en ficka av motståndskraft och hopp.
Bagarstugan i Björkelund där Eyvind Johnson föddes år 1900.
Men frihetskamper rör ju som bekant inte bara väpnade konflikter. Det kan också handla om rätten att själv få välja sitt liv. Även om detta visste Eyvind Johnson – autodidakten från Norrbotten som kom att erövra de fina salongerna – en del. Redan i den tidiga "Stad i ljus" från 1928 tecknas ett porträtt av Torsten, som är kommen ur en arbetarklassbakgrund men strävar efter att skapa sig en tillvaro som författare. Birgit Munkhammar har noterat att: ”Torsten är […] ett öde, som löper risken att inte få fullbordas, en livsviktig uppgift, som kanske inte ska hinna utföras.” Johnson själv var begåvad nog att utmana etablissemanget.
Eyvind Johnson från Boden fick Nobelpriset i litteratur 1974.
Hans lillebror Tore dog i tuberkulos.Tuberkulosen är också temat för en av de fyra sagor som ingår i den annars realistiskt hållna "Romanen om Olof" (1934–37). I dendelvis självbiografiska romansviten skildras sden unge Olofs väg från en motig barndom till en nyvunnen tillförsikt inför en framtid med pennan i hand. Johnson balanserar mellan fakta och fiktion, och det går bra för Olof liksom det gjorde för författaren. Men berättelsen väjer inte för alla dem som inte klarar pressen. Kanske skildras deras, men även Johnsons liv, som allra sannast i just sagorna? Johnson skrev i vart fall långt senare om dessa avsnitt att ”[Sagan är] den lögn som är närmast sanningen.”
Vid 20-årsjubileet bad NSD ”Vår utländske korrespondent” att skriva om sina första korrespondentrapporter, vilket Eyvind Johnson gjorde med stor ödmjukhet och självkritik.
Just sökandet efter sanningen har Torsten Pettersson uppmärksammat i sin läsning av Johnsons romaner. Pettersson reflekterar kring att den sanning Johnson söker dock skiljer sig från en vetenskaplig redogörelse över datum, platser och historiska personer. Istället kan man tänka på historiska skeenden som en analogi, där mänskligheten gång på gång tenderar att återfalla i vissa mönster. Eller som Pettersson nyligen uttryckte det i Svenska Dagbladet 13/12 2023: ”[Johnson hade] ett outrotligt behov att säga sanningen om och om igen om det som händer om och om igen.” Den historiska romanen "Hans nådes tid" har på så sätt av många tolkats som en omgestaltning av Sovjetunionens krossande av den revolt som svepte över Ungern 1956. Kerstin Ekman ägnar ett kapitel åt romanens dubbelbottnade tidsperspektiv i "Min bokvärld" (2023): ”[D]et närvarande som han kallade det, var alltid med då han skrev om historiska händelser.” Upproret mot den frankiske kungen driver handlingen framåt men ”i bakgrunden, författarens och läsarens, ligger vetskapen om Ungern. Där kvävdes revolten mot stormakten med pansarvagnar mot människokroppar.”
Eyvind Johnson.
För min del var den spännande berättelsen om Karl den stores tid den första bok jag läste av Eyvind Johnson. Symboliken gick mig pinsamt nog förbi när jag i sena tonåren gjorde ett kap på bokrean, men jag fascinerades av den slitstarka kärleken mellan Johanniperto och Angila. Anade jag redan då vad berättelsen också viskade till oss om motståndskraft och uthållighet? I tider som våra känns den viskningen högaktuell. Frågan är vilka spörsmål, och vilka oroshärdar, som i vår tid hade varit i fokus för Johnsons berättarkonst i frihetens tjänst? Det står i vart fall klart att de verk han lämnade efter sig femtio år efter Nobelpriset inte har tappat något av sin relevans.