I sommartid svalkar en upprepad ”Vinterresa i Norrbotten”, miniromanen från 1955 av Nobelpristagaren som föddes i Björkelund i Boden den 29 juli för 120 år sedan.
Tågresan i boken sker i december, men många av minnena och reflektionerna är somriga.
Först minns Eyvind Johnson Luleå, där han var fosterbarn som fyraåring och där han nära järnvägen drack sitt livs första sockerdricka.
När tåget passerar Gammelstad kommer han ihåg en sommar som tonåring: ”En sommarnatt satt vi uppklivna på ett av spåntaken, två pojkar och två flickor, vi sjöng och gol. Mer blev det inte; vi cyklade vidare med flickorna på styrstången och pressade oss av duktighet i uppförsbackarna.”
I Boden skymtar han Nordlanders gård, med bagarstugan där han föddes. Senare fick han sig berättat att en kvinna som trodde på skrock hade förutspått att den nyfödde gossen skulle bli ”en märkvärdig och konstig människa”.
Vid stoppet i Gällivare träffar han en barndomskamrat som har läst några av hans böcker och i dem funnit många sanningar. Kommentaren gläder honom: ”Vad är författarstolthet, författarfåfänga? Ibland en tämligen låg och löjlig fåfänga, då och då, någon gång, en fin sorts känsla.”
I sin Johnsonbiografi ”Norrbottningen som blev europé” skriver Örjan Lindberger att den lilla boken om vinterresan hör till ”de omistliga i Eyvind Johnsons oeuvre” eftersom den ger viktiga upplysningar om hans ursprungsmiljö och minnen.
Johnson bekräftar i boken att gamla tankar och känslor ständigt kommer till honom under resan genom hemtrakterna.
Nog går det, menar han, att skjuta ifrån sig sentimentaliteten, ”den förrädiska, den förgiftande”, och att distansera sig från såväl mindervärdeskomplex som skrytkänslor från ungdomsåren, men det går inte att slippa undan sitt tidiga liv.
I Norrbotten var han född och här hade han bott hela sin ungdom. Han kände sig starkt präglad av hembygden och så skulle det förbli, till livets slut.
Varje gång han återvände blev han påmind om de tidiga årens betydelse.
”Här ligger rötterna till ens existens (…) jag har haft en bra bit av Norrbotten med mig, inom mig under den långa flykten bort, under de mer än tre decennier som jag har levt utanför landskapets gränser”, skriver han och drar till med en matig metafor: ”Man klipper inte bort delar av sitt liv så som man klipper av sektioner i ett band av prinskorv.”
Han var jämnårig med seklet och lämnade Boden 1919 efter att de fyra sista åren ha ”försökt lära sig tänka”. Med tiden fyllde han på med värdefulla erfarenheter av att leva utomlands. ”Det var först efter att han blivit europé som han kunde skriva på ett övertygande sätt om Norrbotten”, menade Lindberger.
Att skriva en helt sann självbiografi, det ansåg Johnson omöjligt, men lika omöjligt ansåg han det vara att skriva dikt, drama eller berättelser utan att de färgades av egna erfarenheter eller fick självbiografiska drag.
Det är genom sina minnen som en författare bär med sig ”sina tidigare landskap, händelser och gestalter” och tolkar sin känsla av ”samhörighet med sitt förflutna, sitt ursprung, sin landsdel och dess folk.”
Därmed inte sagt att han gillade allt han återupplevde. Efter ett besök i Boden 1929 skrev han:
”Stan som för andra kanske betyder hela livet med vad däri kan finns, är för mig Hades. Jag tycker jag går här som ett spöke, lever om mig själv och det liv jag slitit mig ifrån.”