NY BOK
Jonathan Franzen
Här slutar världens ände
Brombergs
Sådana bör nämligen bygga på "uppriktig självrannsakan och en utförlig behandling av idéer", menar han.
Den klassiska essän måste också innehålla en berättelse eller en episk struktur, tillägger Franzen. Men jag tycker nog att han själv ofta går fram mer osorterat, gör oväntade sidosprång och ger sig ut i obanad terräng. Sådana kliv ut i det okända stämmer bättre med mina egna tankar om hur en essä bör se ut och vara beskaffad. Det är nämligen då, i de där oplanerade sprången, som skribenten hamnar i det okända. Och de upptäckter han eller hon gör där brukar vara det bästa i texten.
Franzens egna essäer är hybrider. Där samsas miniporträtt, minnesanteckningar, stridsrop, krönikor, utredningar och memoarer och allt byggs ihop. Formen är alltså upplöst. Franzen verkar anse att det bara är då en essä kan bli en essä. Det är aldrig fråga om fiktion, men grepp från den sköna litteraturen återkommer ständigt i texterna.
Inget mänskligt tycks heller vara främmande för essäisten Franzen. Han skriver till exempel om Manhattan, om en berömd kvinnlig fotograf och om författaren Edith Wharton och om vänskap, osynliga förluster och saknad. Sammanlagt blir det sexton essäer, de flesta ganska korta. Hans textvärld är som ett brokigt smörgåsbord och en del av charmen är att han äter sig runt med så stor aptit.
Lustmördare utefter Medelhavets kuster och öar skjuter varje år "flera hundra miljoner sångfåglar och större flyttfåglar", såsom tranor, storkar och örnar, meddelar han. Det mordiska sinnet verkar vara en oåtkomlig del av den manliga mentaliteten.
En och annan gång kommer Franzen med egendomliga synpunkter, som när han tycker att de som sprängde tornen i New York 2001 genomförde en kreativ bragd; "själva det visuella spektaklet" var utfört av "mordkonstnärer".
Då och då fläskar Franzen på med elefantsjuka meningar. Det beror på att han så gärna skjuter in förklaringar och bygger satser i satser. Men han kan också plocka fram pricksäkra metaforer, som när han berättar om hur en grupp människor samlades runt en kejsarpingvin och tog bilder, som om fågeln "höll en presskonferens".
Ett genomgående tema i samlingen är klimatkrisen. Franzen tänker sig att loppet redan är kört. Alla vetenskapliga rapporter tyder på att vi inte kommer att kunna stoppa förloppet, anser han, men betonar samtidigt att vi med all kraft ändå måste försöka.