NY BOK
Lilian Ryd
Vi bodde i Arkadien – en familj i Lappland
Ord & visor förlag
Hur kan klassresenärens minnen gestaltas genom alla fattigdomsdagar? Eller går det att återanvända ”Vi åt aldrig lunch” för att belysa ett vardagsbestyr. Frukost i stället för lunch gällde.
Så var det i all enkelhet. De tre barnen i familjen Ryd från Vuollerim växte till sig – i ett Arkadien, om vi ska tro bokens titel. Med det ordet skulle egentligen menas ett lyckans land i det klassiska Grekland.
Visst redde allt upp sig med tiden. Det blev så småningom flytt till kustlandet, det blev journalistutbildning och akademiska studier i Stockholm och Uppsala. Lusten att läsa fanns kvar hos Yngve och Lilian. Hör och häpna: de slutade som filosofie hedersdoktorer. Det var en klassresa som heter duga. Barnen fortsatte att skriva sin kulturhistoria, om mat och om det enkla livet som knappast någon annan har ägnat sig åt. Yngve kom med sin stora bok om ”Timmerhästen”. Lilian om ”Kvinnor i väglöst land” och självhushållets ”Urföda”. Yngve skapade vidare böcker som ”Snö” och ”Eld”.
Titeluppräkningen visar ett nytt litterärt fält: verklighetsbeskrivning bortom allfarvägen. Yngves arbete avbröts av hans för tidiga död men Lilian skriver vidare.
För mig personligen känns det som att cirkeln kan slutas i form av hembygdsgården i Vuollerim, presenterad i Lilians bok som ”mormors gård”. Det är jordbrukarens och självhushållarens byggnad i fattigdomens land. Att detta skulle ha varit ett Arkadien förefaller dock något överraskande. Låt gå att minnen avspeglar ”gamla goda tiden” men barndomens minnen är sannolikt inte hela sanningen. För barnen var somrarna ständigt solsken och badvattnet varmt i någon göl, men var det verkligen så?
Arkadien hägrar vid horisonten på gott och ont. Det är för mig något att söka i hembygdens land. Mitt Norrbotten har där blivit början till en uppräkning av litterära miljöer. Låt oss ta några exempel: Björkelund och Nobelpristagaren Eyvind Johnson är ett sådant, Silvermuseet och Einar Wallquist är ett annat. Pajala med Laestadii pörte och detsamma i Karesuando ingår också i den raden. Gunnar Kieri och hans minnen från Tornedalen passar också in i sammanhanget. Till sist kan vi nämna Sigurd Klockare som i anläggningen Jukolagården på Seskarö ville återskapa något av Sju bröders hemvist.
Varför inte efter denna uppräkning också nämna syskonen Ryd och deras Vuollerim?