När Eyvind Johnson påbörjar sin självbiografiska berättelse, Romanen om Olof, behövs en medveten ansträngning för att väcka liv i gamla minnen. Sommaren 1934 reser han genom landskapet och reflekterar över sina intryck.
Ett första avsnitt ur den kommande Romanen om Olof – Eyvind Johnsons självbiografiska skildring av arbetarpojken Olof Perssons uppväxtår – trycktes i juni 1934. Olof söker en tillvaro bortom timmerflottning och tegelbruk, och vill skaffa sig ”kunskaperna (eller bildningen, som det skulle heta)”. Han tänkte ”söka upp orden för vad man i själva verket visste.” Hans kunskapstörst fick honom, liksom även Eyvind Johnson, att lämna Norrbotten för att söka sig ut i världen.
Men när Johnson börjar skriva om Olof har det redan gått femton år sedan han själv bröt upp från hemtrakterna. Han har hunnit bo i Stockholm, men också samlat erfarenheter i Berlin och Paris.
Orden som han en gång i ungdomen sökte umgicks han sedan länge hemtamt med. Utmaningen blev istället att minnas ungdomens språk, arbetet och de människor som omgav honom då. Till minnena behövdes färger, dofter och dialekter. Sommaren 1934 bestämde han sig för att "göra en tur genom det här väldiga landskapet och sedan skriva".
Resan upp till hemtrakterna innebär en dygnslång järnvägsresa från Stockholm över Uppsala. Stambanan genom övre Norrland elektrifierades inte förrän 1939–42, och Johnson konstaterar också att den första staden efter Sala är Boden.
I hemstaden inser Johnson att mycket har förändrats. Borta är ångfartyget ”Svanen” som sommartid gick ut till Killingholmen med sommarlediga bodensare. I gengäld har torget, som Johnson skriver, ”tagit sig” och är riktigt vackert. Frukthandlarna som han brukade knycka äpplen av under pojkåren är dock borta.
Från Boden tar författaren tåget vidare ner till Luleå. Ute på Svartön, malmlastningsplatsen, tycker han att det ser lugnare ut än förr och i Hermelinsparken blir han myggbiten. Han sätter sig på bussen mot Haparanda, men redan i Kalix är det bussbyte och långt uppehåll.
Efter Kalix märker Johnson att ”Nu bryter finskan in i språket [---] den vackra, klara, snabba finskan”. Han tänker på sina upplevelser från krigsåren – det rör sig alltså om det första världskriget där gränshandeln skapade förmögenheter och konkurser efter affärsuppgörelser på Statt.
I Torneå tar han sig ett dopp i älven och sedan promenerar han sig över till Sverige igen. Han möter ett sällskap som är på väg till en læstadiansk begravning i Pajala, och väl där kommer han i samspråk med en kypare som ”farit världen runt som stewart” och som kan tala med Johnson om både East End och Harlem – den stora världen i byn som Pajala då är. Och i Vittangi händer något sällsamt. Som så ofta hos Eyvind Johnson får nutid och dåtid, här och där, plötsligt samsas:
När jag vandrar bygatan fram och slödrömmer i sommarhettan kan jag, om jag blundar, inbilla mig att jag är i någon av min barndoms städer. Jag går i sommardrömmen i en björkallé, i en lindallé eller bland Capbretons mimosaträd. Jag kniper samman ögonen riktigt hårt. När jag öppnar dem ser jag Carcassonnes medeltida tornspiror. Eller parken i Versailles […] eller Potsdam […] eller en belgisk gränsstad där tåget plågsamt långsamt stannar i två timmar, liksom somnar av värmen. Knip samman ögonen hårt, länge! Man kommer inte till Vittangi förrän man öppnar dem. Ingenting säger dig att du är i Vittangi.
Vad vill Johnson säga oss läsare med denna passage? Handlar det om hur vi bär våra erfarenheter med oss och att vi kan låta dem komma till liv när vi vill med minnets hjälp? Lite som Eyvind Johnson och hans ungdoms Norrbotten? Eller rör det sig snarare om ett subtilt sätt att försöka vinna några stilpoäng genom att anspela på erfarenheterna från Europa? Johnsons författarskap fortsätter att väcka frågor hos nya läsare, och de många intrycken från Norrbottensresan 1934 kom att speglas i atmosfären hos den berättelse som han har delat med oss.