NY BOK
Kimberley Ahlström
121 tidlösa dikter
Fem plus fem är lika med tio,
Men även elva minus ett
Två tankar
Båda är rätt
Skriver Kimberley Ahlström. Det är ju är väl sant, tänker jag. Men är det så bra?
Sociala medier, och främst Instagram, har verkligen gett poesin ett uppsving. När Tomas Tranströmer fick Nobelpriset i litteratur 2011 ansågs det som unikt att en poet fick priset. Men sedan dess har lyriken i viss mån gått från att vara rätt marginaliserad till att bli kommersiellt gångbar tack vare så kallad Instagrampoesi. Och även om man fortfarande inte blir rik på att skriva poesi har uppenbarligen Instagrampoeter som Michaela Hamilton och Michela Forni rönt framgång. Att lyriken i fråga ofta inte håller någon som helst litterär kvalitet verkar spela mindre roll.
I grunden är det något fint att sociala medier och egenutgivning har gett fler möjligheten att uppnå sina författardrömmar. Jag som alltid haft ett omättligt behov av att skriva om det jag tänker och känner borde hålla med om det. Och det gör jag.
Men att infoga en radbrytning i en mening gör den inte till en dikt och alla som skriver är inte poeter. Bara för att man kan skriva betyder det inte att det är poesi man ska ägna dig åt. Jag tror säkert att Kimberley Ahlström är en skicklig föreläsare och kreatör, men som poet har hon en hel del kvar.
Visst finns det något i ”121 tidlösa dikter” som berör. Ahlström skriver om klass, döden och mödrar. Det är uppenbart att diktjaget haft motgångar. Det är hjärtskärande hur detta diktjag som barn blir retat av sina klasskompisar för att mamman var rökande och cancersjuk. På sina håll använder Ahlström också ett rikt bildspråk. Rosa kläder och skor i en balettsal beskrivs så att jag i mitt huvud hör när de små fötterna slår mot golvet. Men oftast är det ett hopplock av ord som inte säger mig någonting.
Och visst får man också ha överseende med att Kimberley Ahlström är debutant och gett ut ”121 tidlösa dikter” utan ett stort förlag i ryggen. Hade hon haft en skicklig redaktör skulle kvalitén säkert ha höjts några snäpp. Mot bakgrund av detta måste jag också säga att Ahlström gjort ett betydligt bättre jobb än nämnda Hamilton och Forni som gett ut sin poesi på välkända HarperCollins, men trots detta skriver med noll verkshöjd. För det får Ahlström min respekt.
Jag vet inte vad poesi är. Men jag vet att det känns när den är bra. Och att radbrytning inte kan dölja att något faktiskt inte är poesi.