NY BOK
Annie Ernaux
Översättning: Maria Björkman
Norstedts
Sättet att berätta liknar bitvis gamla journalfilmer, fast texten är etsande skarp, en malström av oväntade fragment, kopplade till vad som verkar vara ett fotografiskt minne. Jag är djupt imponerad.
Vi får följa en flicka som kommer till världen 1940, Ernaux eget födelseår. Hon börjar skolan, får skabb och löss och röntgas för tbc. Den där lilla flickan är väl författaren som valp men hon skymtar bara i beskurna klipp.
För det är det övergripande perspektivet som intresserar Ernaux – de sociala och kulturella villkor som bestämmer vardagslunken för de flesta. Redan från första sidan är det en mycket målande och stark, ja betvingande tidsskildring. Men Ernaux avlyssnar också rösterna och försöker komma åt hur man talade under de olika tidevarven.
Och så sinnligt det är gjort! Som om Ernaux tryckte alla de föremål hon beskriver - pappret i de blöta skorna, juteväven på väggarna, skolbarnens griffeltavlor – i våra händer. Vi får hålla i dem!
Och vilken precision i ordvalet: efter kriget cyklade nästan alla och "cykeln mätte livets hastighet". Stilen är fri, noggrann och långsam. Som om Ernaux också tog sig fram på den där cykeln.
Vi möter då och då flickan medan hon rör sig i denna värld under förändring. Och så är hon plötsligt borta. När hon dyker upp igen är hon några år äldre, studerar och befinner sig i nya sammanhang.
Den där bifiguren i marginalen kommer bort i det enorma flödet av detaljer, infall, analyser, och beskrivningar. "Åren" skulle mått bra av mer fokus på en central människa av kött och blod, tycker jag.
Så tar den där flickan studenten, blir lärare, gifter sig, får barn och börjar leva familjeliv.
Det hela är en mycket fransk historia. Det är som att ta ett bad och bli liggande lite för länge i det blöta. Allt handlar om Frankrike. Undantaget är 68. Då vidgas framställningen; det som skedde då "var en politisk läsning av världen" och den gick på export. Allt samlades under en hatt: "frigörelse". Man hade inte "något att förlora på att testa allt".
Senare flyttar kvinnan med sin familj till en villaförort nära Paris, "går sönder av att vara lärare", skiljer sig och skaffar en ung älskare. Men förändringarna blir inte mycket mer än notiser.
I botten på denna täta krönika finns en både ironisk och sorgsen ton. Den blir allt tydligare, som om texten vore en sorts rekviem, där berättaren sörjer utvecklingen, som om landet spårade ur.