Jag andas in, väldigt försiktigt, ungefär som arkeologen Howard Carter, antar jag, när han för drygt hundra år sedan bände loss sista stenen i ingången till Tutankhamons gravkammare.
Hallå? Nån där? Carter hade letat i femton år. Jag har väntat i sju, men till skillnad från arkeologen vet jag precis var jag har grejorna. Hälften av de tio flyttlådorna ute i kallgaraget. Resten nere i källaren. Därifrån har jag baxat den första in i gillestugan, som tack och lov också finns i källarvåningen. Den är tung, den där lådan. Böcker är tunga. Jag viker upp locket.
Där har jag dem: "Drömfakulteten", "Strändernas svall", "I sällskap med Birger Vikström".
Hur hittade jag Birger Vikström? Sannolikt var det farsan som tipsade. Han gav ibland små boktips, i förbifarten liksom, som sedan fick mig att tro att det var jag själv som upptäckt guldkornen.
Birger Vikströms böcker letade jag på antikvariat. "Att vara dräng", "13 historier", "Dubbelkrut". Någon hittade jag i en lada mitt i Kalix, en annan i Umeå, och med tiden hade jag det mesta.
”De svenska människorna är i allmänhet samhällsnyttiga och bör sålunda tillåtas”, heter det i början av "Den svenska människan", boken som författaren själv kallar en avhandling.
Den underfundiga humorn var Birger Vikströms specialgren. Liksom självironin. Han skulle knappast ha klassat sig själv som ”samhällsnyttig”.
Han föddes i Södra Bredåker utanför Boden, förde ett kringflackande liv och landade till slut i Stockholm. Där skulle han skriva, dricka och bli känd som en av Klarabohemerna. 1958 var det över, i ett hotellrum i Stockholm. 37 år blev han.
Till Norrbotten återvände han ibland. I en skogskoja någonstans i Sverige hade han insett att måste berätta om det han verkligen kände till. Det första han sedan skrev var historien om ett paltkok som slog det mesta. Slutresultatet, ”den beryktade palten”, mätte en meter i omkrets. När berättaren konstaterat att palten uppvisade likheter med planeten jorden började han betrakta sitt verk med viss vördnad.
Jag blir stående på golvet nere i gillestugan och läser, glömsk av mig själv och flyttlådan vid mina fötter. Förflyttad till en annan tid, ett annat rum. Det doftar skogskoja, paltkok och dammiga antikvariat.
Ett rop uppifrån köket tar mig tillbaka. Att alla böcker blivit kvar i flyttlådor i så många år beror förstås på livet. Först flyttade vi från lägenhet till hus, där kartongerna stuvades undan i förråd och garage. Sedan skulle barnen växa upp och gräsmattan klippas. Att bygga bokhyllor hamnade långt ner på prio-listan.
Men till slut har renoveringsrundan nått gillestugan och där väntar nu ett stort antal nybyggda hyllmeter på att fyllas.
Jag plockar vidare.
Var det bra så?
Under åren hade böcker, i analogt format, på sina håll börjat betraktas som något ungefär lika angeläget som Dödahavsrullarna. Varför slita ut tummen mot pergament när den friktionsfritt kan klicka i gång en högläsning? Men nu fanns tendenser till en motrörelse.
"Skymningen gör dårarna oroliga."
I takt med att böckerna radas upp, lite slumpvis, men någorlunda uppdelade efter författare, inser jag vad som saknats i mitt liv det senaste knappa decenniet. Det analoga molnet. Jag har släppt ut det nu. Det kommer med en diffus doft av damm – och blixtsnabb uppkoppling. Pang, så har jag i min hand: "Ett annat liv". "Gyllene tider".