Det skulle bli en fackbok, men berättelserna ville fram på annat sätt, berättar författaren Elin Anna Labba, på besök i hemstaden Kiruna.
För fyra år sedan vann hon Augustpriset för årets svenska fackbok. Hon tänkte sedan skriva en till fackbok, den här gången om dämningarna av Stora Luleälv. Men berättelserna ville fram på annat sätt.
Vi träffar Elin Anna Labba i hemstaden Kiruna.
– Den här boken är egentligen ännu mer personlig än vad förra boken var. Många av de här berättelserna är ju sådana som jag har haft med mig sedan barndomen, säger hon över en kaffe på Hjalmar Lundbohmsgården.
I Vaisaluokta, Jokkmokks kommun, har hon tillbringat stora delar av vår, sommar och höst. Det är Sirges samebys renbetesmarker. Dämningarna av Stora Lule älv och dess påverkan har ständigt varit närvarande, även om de inträffade innan hon föddes (1923, 1941, 1944 och 1972).
– Jag är uppvuxen vid det som nu heter Akkajaure. Men Akkajaure är ju bara ett påhittat namn på en sjö som har skapats. Det är det som är förebilden till havet, som de kallar den i boken. Dämningarna har alltid varit centrala och även traumatiserande för folk som bott där.
Elin Anna Labba är lättad över att vara klar med boken, men nervös över hur den ska tas emot.
Det är kvinnorna som tar plats i romanen med namnet "Far inte till havet". Rávdná, med systern Ánne och dottern Ingá är i centrum. De tacklar på olika sätt en situation som innebär att älven växer till ett hav för att elen ska fram, och i omgångar tar den deras hem.
– Det ligger närmare till hands att skriva utifrån ett kvinnoperspektiv. Men sedan fanns det också väldigt många sådana starka berättelser. När jag frågade folk om sjön så var det ofta kvinnorna som varit där och som hade sörjt. När jag sedan började läsa på om urfolksberättelser och plockade in annat material, så finns det där också att vatten ofta är ett kvinnligt väsen, med kvinnliga namn. Då blev det ännu mer självklart att det var vara kvinnorna som skulle ta plats.
Hon valde skönlitteraturen för att slippa undan de många år av research som hörde till hennes första bok. Med en roman kunde hon också vara friare. Hon har även tagit inspiration från andra platser där vattenkraften påverkat människor.
Hon ville skriva om vad det gör med folk när man aldrig är säker på om man får ha kvar sitt hem.
Boksignering och författarsamtal på Kiruna stadsbibliotek.
– Det var roligt den här gången att skriva om någon som faktiskt protesterar, någon som är förbannad, som är arg. Det var väldigt skönt att få skriva om motstånd. Och inte bara om sorgen som det var i förra boken.
Både kärlek, sorg och ilska kommer fram, hur har du navigerat mellan de känslorna?
– Jag tänker att vi bär på de här känslorna hela tiden. Det blir något slags vardag om man bor i ett område som har exploaterats. Jag tänker att det blir just den där blandningen av den extrema kärleken till en plats samtidigt med någon slags extrem sorg. Ibland tar det ena över, ibland tar det andra över. Som tur är så är det oftast kärleken som är starkare än sorgen. Annars hade man väl inte kunnat leva där man lever.
Hennes förra bok "Herrarna satte oss hit", om tvångsförflyttningarna av samer, har nu blivit teater. När jag säger att hon är en berättare hyllar hon berättarkulturen i norr, och öser beröm om de runt omkring henne som alltid berättat.
– Det är ju en sådan lyx egentligen, att ha berättandet runt omkring sig. Jag tänker att det här i norr finns en väldigt stark berättarkultur. Och jag har bra öron. Jag vet ganska instinktivt när jag hör en bra berättelse, då stoppar jag upp och antecknar i telefonen, säger hon.
Elin Anna Labba om att nya boken kommer ut samtidigt på svenska och samiska:
– Jag tycker att det är så viktigt att folk får läsa på samiska och då måste böckerna komma samtidigt så inte den samiska versionen blir styvmoderligt behandlad och kommer senare. Det är inte jättemånga som läser romaner på samiska. Men det måste ju komma ut romaner på samiska för att man ska kunna läsa dem.
Om att ge sig in i debatten när renskötare kallades för adel i höstas:
– Egentligen är jag inte en person som står och ropar eller så. Jag trivs ganska bra med att sitta och skriva. Men samiska röster behöver ta mer plats på alla plan. Då får man ibland dra sitt strå till stacken, och mota bort den där oviljan mot det och det obehaget som det kan vara ibland.
Hon är ute på turné just nu med boken "Far inte till havet/Ale mana merrii".