I SVT:s ”Babel” diskuterade författarpanelen den boken, med anledning av att det den 11 november är 200 år sedan den store författaren föddes i Moskva.
I tv-samtalet uppstod en fundering om att ödet kanske pressade huvudpersonen Raskolnikov till hans handlande. Den tanken är något märklig, eftersom den fattige studenten den heta juliafton då berättelsen börjar går för att repetera sitt företag, ”det där” som har övergått från fantasi till planerat brott.
Pinad av fattigdom hugger han senare ihjäl procenterskan Ivanovna, ”bara en lus”, och hennes syster.
När kvalen blir olidliga bekänner han och accepterar sin dom – åtta års straffarbete i Sibirien, något Dostojevskij väl kände till.
Som 25-åring hade han debuterat som författare med ”Arma människor”, följd samma år av ”Dubbelgångaren”. Mottagandet var entusiastiskt och han blev kallad (Nikolaj) Gogols efterträdare.
I april 1849 blev han arresterad och anklagad för sammansvärjning mot tsarsamhället. Han dömdes till döden, men efter en skenavrättning blev dödsstraffet omvandlat till straffarbete i Sibirien. I fyra år satt han i fångläger, i ytterligare sex förblev han förvisad.
När han återvänt till Petersburg skrev han ”Döda huset” och därefter bland annat nämnda ”Brott och straff” 1866, ”Idioten” 1868, ”Onda andar” 1871 och ”Bröderna Karamazov” 1880.
Huvudperson i ”Idioten” är furst Mysjkin, åter i Ryssland efter några års vård i Schweiz. Han är epileptiker, vilket också Dostojevskij var, och anfallen gör att han tappar minnet och förmågan att tänka logiskt. När folk då betraktar honom som idiot, svarar han med frisk logik:
”Visserligen har jag en gång varit så sjuk, att jag då liknade en idiot, men nu kan jag väl inte vara en idiot, när jag själv förstår, att man håller mig för idiot?”
Med furst Mysjkin ville Dostojevskij visa fram en ”fullkomligt god människa”, en som inte vet allt, men förstår det mesta och anser att skönheten ska frälsa världen.
Så god var inte Dostojevskij. Periodvis bodde han runt om i Europa och spelade bort stora summor pengar, inte bara sina egna.
Som författare fick han ändå stort inflytande på romankonstens utveckling, främst genom inre monologer, psykologiska betraktelser och förmågan att gestalta människornas dunkla drifter. Hans storslagna romaner är fyllda av personer som begrundar godhet och ondska, tro och lidande, samt frihetslängtan och moral.