NY BOK
Elin Persson
De afghanska sönerna
Bonnier Carlsen
Rebecka har precis börjat jobba på ett HVB-hem för invandrare. Hon hamnar på den afghanska avdelningen där det bor tre killar: Hamid, Ahmed och Zaher. I boken lär Rebecka känna killarna. Hon och Ahmed kommer riktigt nära då hemmet gör en resa till ett nöjesfält. På båten dit får Ahmed en panikattack. Han skriker, slår med armarna, skrämmer passagerarna. Rebecka är den som lyckas lugna ner honom.
En dag berättar Rebecka vad mens är, att alla kvinnor har det. Killarna blir förskräckta. Men inte har väl min mamma det?
När hon svarar ja vill de inte acceptera det.
Och Ahmed frågar efter kondomer.
Hamid visar Rebecka hur han som muslim gör när han ber. Hon får följa rutinen, be med honom.
Killarna älskar att bada. Även omfast Rebecka säger att det är för kallt att bada i Sverige på våren, så bryr de sig inte. De hoppar i ändå.
I slutet frågar Hamid om Rebecka vill följa med honom till Tyskland. De kan få en familj. Hon kan stanna hemma med barnen och han kan jobba. De kan ha ett bra liv.
Det är just detta boken går ut på. Att berätta om hur Hamid, Ahmed och Zaher hanterar svenskheten. Detta väcker min medkänsla. Jag vill att deras framtid ska bli bra, att de ska få stanna kvar i Sverige. Det är intressant att lära känna dem eftersom de är så annorlunda. De har växt upp i en helt annan kultur, de har en helt annan syn på Gud. Kunskapen inspirerar.
Jag tror att dessa känslor är det författaren vill skapa. Men jag blir lite skeptisk eftersom boken är väldigt politiskt korrekt. Den tar inte upp några av problemen, allt den visar är livet på HVB-hemmet. Här är staten den onda, eftersom den har makten att utvisa killarna.
Men risken för utvisning finns ändå inte som ett underliggande hot genom boken. Och när det väl kommer så låter de sig bara bli besegrade. Ahmed tar livet av sig.
Författaren vill kanske framhäva hopplösheten killarna känner.
Det här är varför boken blir som en poänglös dramadokumentär. Det finns inget driv. Mest får man höra om Rebeckas känslor.
Men berättelsen var ändå aldrig tråkig, för jag lärde mig mycket nytt och om man vill ha en inblick i hur vardagslivet ser ut för invandrare i Sverige är den perfekt.