NY BOK
Tornedalens årsbok 2018–2019
Titta Kallio-Seppä (red.)
Utgiven av Tornedalsrådet och Nordkalottens kultur- och forskningscentrum
Han var en stor beundrare av pastorn och fann kyrkomannen utsträckt i kistan, klädd i pastorsskrud, paradkostymen.
I samma rum låg den sörjande änkan i en säng, omgiven av snyftande kvinnor. ”Men det som gav en smula tröst i denna bedrövelse och jämmer var en mängd stora silverskålar i antik stil, några fyllda med franskt, andra med spanskt vin, några ytterligare med brännvin, och man såg noga till att de inte länge stod tomma. Vi smakade på allt, och änkan avbröt ofta sina snyftningar för att uppmana oss att dricka.”
Det är professor emeritus Milton Núñez vid Uleåborgs universitet och forskaren Kenneth Silver som ger denna ingående skildring i ett kapitel av Tornedalens årsbok och som handlar om väntan på att bli begraven och hur i Finland skilt sig geografiskt. Årstiden påverkade förr hur lång väntan kunde bli på att få den döde i jorden. Det handlade om besvärlig tjäle för dödgrävarna och svårigheter att transportera liken i förfallstider.
Problemet var att kropparna ruttnade. På vintern var det inget problem, men på sommaren. I Karkku i sydvästra Finland placerade man liken sommartid på kvistarna på högresta granar vid en älvstrand. Det påstås att då torkade kropparna upp, utan förruttnelse eller maskar.
Sedan dröjde alltid begravningen av finare folk, som pastor Johannes Tornaeus, som fick vänta i fem veckor. Författaren Regnard återvände för att vara med om begravningsceremonin. Kistan var placerad i navet i kyrkan och Regnard beskriver när kvinnorna gick fram till kistan, hur de ”kastade sig över den och omfamnade den avlidne för sista gången”.
Författarna ställer frågan hur kroppen förvarades under de 39 dagarna fram till begravningen. Regnard skriver inte att kroppen skulle ha ett obehagligt utseende eller dålig lukt och därför måste det ha funnits metoder att förhindra förruttnelsen. Kvinnorna skulle väl inte ha omfamnat ett stinkande halvupplöst lik. Finlands historia berättar om en naturlig mumifiering av dem som begravts under kyrkor i norra Finland.
Om begravningar lockade människor att träffas så var det så också med marknader. I ett annat kapitel av årsboken berättas om marknadsplatsen i Kolari. Den kom till efter finska kriget när Kolari lösgjorts från Pajala. Här hölls julmarknader med deltagande köpmän också från Sverige, Sapmi, Ryssland. Julsaker, sprit och tobak var det mest eftertraktade.