NY BOK
Anita Salomonsson
Huldas hus
Norstedts
Den här gången, i sin 14:e roman, berättar hon oemotståndligt charmigt och personligt om Sara Sofia Karlsson, som kallar sig ”i skam född” och som i historiens begynnelse är 37 år, låghalt och ogift. Efter att hennes älskade mormor avlidit känner hon sig enslig och ensamgjord, inte längre behövd av någon.
I arvet efter mormodern ingår bland annat den lilla stugan och i den finns ett rymligt skafferi – den sortens utrymme som för villrådiga och kanske till och med olyckliga kvinnor kunde fungera som en avskild och skyddad vrå i svåra stunder, ett värn mot världens vånda. Skafferiet har ett fönster och via det ögat mot omvärlden spanar hon ibland i smyg på vad som händer i närområdet. Efter en tid kan hon följa hur en ny grannbyggnad börjar växa upp. Huldas hus.
Denna Hulda Serafia Jonsson är egen företagare, en fotograf som valt att specialisera sig på bröllopsfoton. Hon är ståtlig och grann och blir en symbol för den stora världen. Emellanåt har också Sara Sofia känt sig frestad att ge sig av, men strax har blotta tanken gjort henne andfådd och påmint henne om att ”besinna sig måste människan och hålla fast vid det om blivit henne givet”. Trots allt har hon alltid upplevt att allt det slitsamma och nödvändiga i livet också är det meningsfulla.
Så pass blir hon i alla fall vitaliserad och uppmuntrad av grannen Hulda att hon vågar säga upp sig från pigslitet och i stället skaffar jobb i byns bageri. Det är en förändring att andas in med förtjusning, för plötsligt har hon bytt fuslukten och den svåra stanken från gödselrännor, stall och hönshus mot de ljuvliga dofterna av kardemumma, kanel och vanilj.
I samma veva flätar ödet samman henne med Emanuel, snäll, handlingskraftig och med ett leende kännetecknande för bygden – milt, tillbakahållet och snusdoftande. Vid deras första kaffestund bjuder hon på spill som hon tagit hem från bageriet, vilket lämpligt nog innebär att de gör slut på många spruckna drömmar.
I bokens sista tredjedel kommer det in nya berättarperspektiv. Det ger ytterligare hjärta och själ åt de två kvinnor som en gång bodde grannar och på sina olika sätt levde både märkvärdiga och avundsvärda liv.
Allt detta helt förtjusande förmedlat med djup och ljuvlig känsla, med välvilja, värme och vördnad inför den enkla människan, den vi alla är.