NY BOK
Roger Melin
Staika
Black Island Books
Havet skulle vara detsamma trots mitt krossade hjärta. Naturen är trösterik på det sättet att den förblir sig lik trots samhällsförändringar och personliga kriser.
Snö är ett ansenligt ord
som regimer inte rår på.
Så uttrycker sig Roger Melin i sin åttonde diktsamling ”Staika”. Men regimer kan visst rå på både snö och själva ordet snö. I och med klimatförändringar förblir inte naturen längre densamma. Nästa gång Lycke tar med mig till havet kommer det inte att se likadant ut. Vart ska jag då åka för att få tröst? Melin skriver:
Stämmer det att vintermånaderna är på väg att skäras itu
av klimatförändringar, att månaderna blivit galna
och löper amok, att de inte förfogar
över ett rent samvete längre?
Och
Vädret råder
oss att söka lyckan någon
annanstans, eller lyssna till andra vädersajter
som vet vad det vill säga,
när ozonskiktet påverkas.
Jag läser ”Staika” som en ambivalens kring naturens läkande kraft på oss i och med klimatförändringar. I pressutskicket till diktsamlingen står det att Roger Melin räknades till naturpoeterna i sitt tidiga författarskap och att han fortfarande till viss del befinner sig i genren. Jag påstår dock att poeten fortfarande till stor del skriver naturlyrik, det framkommer i sättet Melin förmänskligar naturen på:
Snön anpassar sig,
hittar ett sätt att stå ut med det
som är kvar av lukt
och basvara.
Men naturen är inte det enda som förmänskligas, utan diktjaget förmänskligar också sig själv i naturen:
Aldrig har jag som hyllar det tröstlösa gåendet
blivit så glad över att gå plan mark.
Och också dikterna förmänskligas:
Jag passerar genom dikterna
utan att mötas av kravallutrustad polis,
jag är på väg till innehållet i dikten
som är på plats när det händer,
diktens direktrapportering
är alltid närvarande i områden
där det finns källor
med stor känslighet.
Diktjaget går till Gud med sin klimatångest. Det krävs tro för att få tröst när naturen inte längre kan ge oss det. Diktjaget frågar nästan rebelliskt, men fortfarande troende, Gud vad hen gör med alla agnostiker:
Du är välbekant men
också främmande materia,
du lever i en dröm och
måste tala för varan.
Du rör dig snabbt
mellan polerna,
vad gör du med tvivlarna
som inte besvarar din kärlek?