Han har en bredd, en innerlighet och ett djup. Och han vill ständigt söka sig vidare. Redan som femåring började han skriva, och han vill aldrig sluta.
– I början var det mest små historier till teckningar, sedan har jag bara fortsatt.
Mattias Alkberg minns tydligt känslan som uppstod när han insåg vad man kan göra med ord. När han gick i högstadiet på Tunaskolan i Luleå kom några från Norrbottensteatern dit och läste dikter.
– Det var alltså klassiker, gamla rimmade dikter – och så läste de dem utan rim. Jag blev så tagen av hur man kunde göra, att man inte behövde läsa som det stod. Och då kunde man också kanske, tänkte jag, skriva som man ville bli läst. Det var en kod som knäcktes, som en aha-upplevelse för mig. Att man kunde göra pauser med radbrytningar, att det var viktigt var man satte komma, och såna saker.
Lusten till poesin hade väckts.
– Jag kom på att det kunde vara något annat än man trodde, att man kunde skriva med undermeningar och undertexter.
I början av 1990-talet gick han skrivarlinjen i Skinnskatteberg, en föregångare till dagens författarutbildningar.
– Vi skulle skicka in 20 sidor som arbetsprov. Jag skickade 200 sidor med dikter och skrev ”Hjälp, jag kan inte sluta”, och kom in. Där skrev jag sen klar min första bok, ”Separerade ägg”.
I höst är Mattias Alkberg aktuell med sin sjunde diktsamling, ”Med rätt att dö”, som har han skrivit kontinuerligt på sedan ”Ön” kom ut 2016.
– Förra våren började jag kunna urskönja linjer i det. Då började jag skriva mer målmedvetet, bestämde mig för att jag skulle blanda prosadikter med dikter som mer ser ut som notiser. Alltså korta, smala dikter istället för bara blockdikter.
Hela våren satt han och skrev merparten av manuset, mest på förmiddagarna.
– Jag höll på kanske sex timmar om dagen, säger han, skrattar till och tillägger att resten av tiden var han tvungen att spela gitarr.
– Det pågår alltid något slags skapande process i huvudet på mig, nästan dygnet runt.
Orden kommer till honom, fort och lätt.
– Ibland väl så fort, mesta delen av mitt jobb går ut på att redigera. Jag producerar otroliga mängder text per dag. Resultatet av det blir kanske 500 tecken som är något att ha.
”Med rätt att dö” skiljer sig en del från det han tidigare skrivit:
– Jag är tydligare nu, och lite modigare. Jag tycker att det är modigt att vara tydligare utan att ge avkall på alternativa läsningar eller tolkningar. Jag tänkte också att jag ville skriva dikter som kanske inte vid första anblicken ser ut som dikter. Men att innehållet är poetiskt, snarare än formen på dem.
Hur skapar man ett poetiskt innehåll?
– Jag tänker att man kondenserar, kramar ur texten allt onödigt.
– En tanke var att jag skulle skriva så att det kommer fram till obehagliga slutsatser hela tiden. Saker som mycket väl kan sägas emot, men som får stå oemotsagda. Det finns andra poänger som också är med, där det inte är lika mörkt.
Han ville också vara lite rolig, men aktar sig för att bli putslustig:
– När poeter vill skriva rolig poesi blir det ofta lite fånigt, tycker jag. Det är humor som känns inställsam. Jag vill inte skriva så, jag vill skriva hemskare, mer svart humor.
Hur skriver man så?
– Kanske genom att skämta om saker som man vanligtvis inte skämtar om. Istället för en rolig anekdot skriver man om rymden eller döden, fast på ett roligt sätt. Jag kan inte förklara det bättre än så.
Han har även skrivit en del dramatik.
– Ja, väldigt lite. Eller jag har skrivit mycket dramatik, men det är bara föreställningen ”Alla är sämst” som satts upp. Och en liten kort grej som jag gjorde till en frigrupp i Umeå för något år sen. Jag blir inte riktigt nöjd, men jag håller på med det också, hela tiden.
Du har inte funderat på att skriva i längre format?
– Nä. Jag har inte riktigt koncentration för det. Och då menar jag inte koncentrationen för att skriva, för den har jag uppenbarligen. Men jag orkar inte hålla en tanke i huvudet så länge som romanen kräver. Det är inte mitt uttryckssätt, helt enkelt. Inte mitt tempo, inte min form.
Mattias Alkberg är en stor beundrare av Ingmar Bergman, och försöker sätta fingret på vad det är som fascinerar:
– Att ta sig på jättestort allvar, tror jag. Någon som törs det, som inte väjer för sina egna demoner.
Känner du igen dig?
– Ja, lite. Som något slags ideal, att man inte backar för jobbiga tankar eller känslor. Skam, sorg, skräck, de grejerna. Och även humor. Att man inte räds att uttrycka det man räds över.
I skrivandet känner han sig hemma och trivs.
– Jag skriver väl för att jag inte kan uttrycka mig i tal med allt jag vill. Allt gör sig inte med sång heller, det måste läsas, tyst eller högt. Det är också något som händer när jag upptäcker saker under skrivandets gång, att jag blir förvånad av vad jag just kom på. Det är en så rolig känsla, jag vill aldrig sluta med det.
Är det bara lustfyllt?
– Nej, gud. Särskilt inte dikter. Men det har blivit bättre. Förr drog jag mig för att göra det, det är så himla ensamt jämfört med att hålla på med musik, till exempel. Och det hänger som ett ekonomiskt mål över en hela tiden. Jag håller på en hel dag, det blir fyra rader, när man ändå kastar om två av dem eller kastar i papperskorgen, så lite ekonomisk ångest har det varit. Men nu har jag så stora barn som snart flyttat hemifrån, så jag behöver inte dra in lika mycket pengar längre. Så nu är det lite bättre.
Han drivs av att fortsätta, att upptäcka, och att göra om:
– Jag vill skriva ännu bättre, eller skriva om någon ny grej som jag har kommit på. Men jag kan inte säga vad som driver mig, för det har varit samma så länge. Jag vet inte om jag skriver det jag inte kan säga, eller om jag inte vill säga det jag ska skriva. Jag vet inte vad som är hönan och ägget i den ekvationen.
Med sitt skrivande vill Mattias Alkberg bjuda in och beröra.
– Jag vill att folk ska tänka att de inte är ensamma om att vara ensamma. Det finns en gemenskap i övergivenheten och mörkret.
Nästan 30 år har gått, väldigt produktiva. Blir det 30 år till?
– Ja, vad är jag nu, 51 år. Till 81? Jo, det tror jag. Det känns så.
Hösten rullar på i samma höga tempo. Samtidigt som diktsamlingen släpps börjar han spela in nya skivan – hans trettionde. Ett nytt litterärt projekt är redan påbörjat. Och lusten till skrivandet består.
– Annars hade jag aldrig fortsatt. Eller så kan man tänka att det är som heroin eller rökning, att det är ett dåligt behov att skriva. Men nej, det tycker jag nog inte att det är. Mera som att äta grönsaker, om man jämför.
Så det kommer mera?
– Ja, alltid.