– Jag är en debutant, och för att uttrycka det lite platt, det kommer mer naturligt om texten ligger nära ens eget liv, säger Jenny Andreasson.
Den 8 januari 2016 skickas ett pressmeddelande ut från Kungliga Dramaten i Stockholm som får många i kulturvärlden att höja på ögonbrynen. Uppsättningen av "Hamlet" som skulle få premiär på Stora scen bara åtta dagar senare är inställd. Regissören är sjuk, lyder den officiella förklaringen.
I en intervju med Dagens Nyheter några år senare ska den "sanningen" komma att ändras när regissören Jenny Andreasson tar bladet från munnen och förklarar att hon aldrig var sjuk. Att ledningen på Dramaten pressat henne att säga att det och att det i själva verket var interna konflikter som gjorde det omöjligt att framföra uppsättningen, en feministisk bearbetning av klassikern "Hamlet".
Turbulensen kring "Hamlet" är också stommen i debutboken "Teatern" som ges ut i mars. En riktig bladvändare som etiketteras som en roman men där handlingen ligger uppenbart nära händelser i verkligheten, och där flera av romanfigurerna enkelt kan kopplas till Jenny Andreassons tidigare chef, Eirik Stubø, och andra kollegor vid Dramaten.
– Att ta bort namn och ställa mig på det där lilla trappsteget som roman och fiktion ändå är hjälpte mig att se klarare och våga gå djupare i vad jag ville skildra. Min förhoppning är att man inte ska läsa den för att man är sugen på skvaller utan för att man vill läsa en berättelse och få syn på saker som kanske överraskar en.
Att personer kan känna igen sig själva eller andra är inget som hon som författare har kunnat ta för stor hänsyn till, menar Jenny Andreasson.
– För mig handlar berättelsen jättemycket mer om en arbetsplats, om strukturer, om vad makt gör med människor, än om enskilda personer. Visst det framkommer karaktärer i boken, men de är just karaktärer i boken.
Huvudpersonen i "Teatern" är en regissör som av sin nytillträdde chef har fått det prestigefyllda uppdraget att sätta upp just "Hamlet". Det är då problemen börjar torna upp sig; hon upplever ett allt kyligare arbetsklimat, att hon motarbetas från flera håll och att hennes visioner och bearbetning av det klassiska dramat ifrågasätts.
– Det är mycket möjligt att varken jag eller bokens huvudperson hade världens bästa version av "Hamlet" men det spelar ingen roll. Det kan komma alla möjliga knäppa idéer. Frågan är vilka som kan driva igenom dem och hur? Och vilka stöter på patrull och varför?
"Teatern" är en berättelse om vad starka maktstrukturer och svagt ledarskap kan leda till, och om sorg. Regissören i boken har förlorat en nära vän, och är intrasslad i en olycklig kärleksrelation med en arbetskollega.
Det är också en berättelse om vad stor konst kan kräva. Huvudpersonen har offrat såväl sin hälsa som sitt privatliv för att få verka vid den stora teatern.
– Om man ska göra konst på en viss nivå så kräver det ganska stora uppoffringar. Jag skulle vilja likna konstnären vid en elitidrottsman. I många skildringar framstår konstnärer som rödvinsdrickande flumhuvuden. Men vi jobbar ju ofta extremt hårt. Är det värt det?
Jenny Andreasson lämnade Dramaten 2020 då hennes kontrakt gick ut. Hennes sista pjäs där var "Vakten vid Rhen" och hon vet ännu inte om hon vill återvända till teaterscenen.
Nu skriver hon på en fristående fortsättning av "Teatern". Debutboken har gett henne mersmak även om processen var tyngre och mer smärtsam än vad hon hade väntat sig.
Att "Teatern" kommer att väcka uppståndelse, åtminstone inom kulturvärlden, är ingen vågad gissning.
– Jag är både förväntansfull och samtidigt såklart medveten om att det kan bli viss uppståndelse. Men jag tänker att det är en rädsla som man bara får ta och gå rakt igenom.
– Jag har inte skrivit den här boken som en vilja till hämnd eller upprättelse. Jag har skrivit den ur sorg och smärta som jag behövt bearbeta på något sätt. Ifall det skulle komma till stånd intressanta givande samtal och förändringar ur det, då skulle det vara fantastiskt. Det är det mesta jag kan hoppas på.
TT har sökt Eirik Stubø för en kommentar, utan resultat.