"Hem för mig är väldigt mycket att vara i rörelse, precis som älven är. Främst när den är oreglerad, så klart, men även som reglerad tar sig vattnet fram", säger Jannete Hentati som debuterar med boken "Älven i mig".
Hon växte upp vid älven men flyttade från stan direkt efter gymnasiet. Medan familjen bodde kvar återvände hon regelbundet, men sedan 8–10 år tillbaka har hon inte haft någon fast förankring i Luleå.
– Det kan ha varit i samband med det som den här boken kom till mig. Jag har försökt att återknyta till den plats som ändå var min under många år. Jag har inte bott där på 20 år och nu är jag 40, så halva livet, berättar hon.
Jannete Hentati har en doktorsexamen i socialantropologi och är numera bosatt i Stockholm.
– Jag har varit intresserad av att förstå människor under en stor del av mitt liv. I 20-årsåldern var jag inne på dokumentärfotografering, sedan började jag skriva mer och mer.
Det var en nära vän som föreslog att hon skulle plugga socialantropologi.
– Det var ett ämne som jag inte hade någon som helst förförståelse för, och jag hade inte heller funderat på universitet. Men jag gjorde som hon sa, för hon kände mig bra.
Där fann Jannete Hentati många av de frågor som intresserade henne, som hem och tillhörighet, plats, förankring och identitet. Ur de funderingarna föddes också idén till boken ”Älven i mig”.
– Min pappa är från ett annat land, min mamma är svensk och uppvuxen framför allt i Messaure, men även i andra tidigare så kallade anläggarsamhällen längs med Luleälven.
– Även i Luleå hade jag en känsla av att Luleå inte var mitt rotsystem. Ingen av mina föräldrar var därifrån, och jag har alltid gått omkring med frågeställningar om hem och tillhörighet.
På senare år har hon reflekterat mycket över sin bakgrund och anknytning till Luleälven. Hon har vuxit upp med frågan ”var kommer du ifrån egentligen?”.
– Många har ställt den för att jag har råkat få min pappas färger. Frågan har hela tiden väckt något i mig. Och när jag pratat om min mamma är det få som vetat var Messaure ligger eller vad det handlar om för slags plats. I den okunskapen har jag tänkt att det finns en historia om Sverige som inte så många känner till. Och den råkar vara min svenska historia. En historia som jag velat utforska närmare, och göra synlig. På så vis, har jag tänkt, kanske även min svenska förankring blir synlig.
Jannete Hentati har reflekterat mycket över sin bakgrund och anknytning till Luleälven. Hennes mamma växte upp i det tidigare kraftverkssamhället Messaure.
Det började som ett projekt som hon arbetade med under fem års tid, utan att veta om det skulle bli en publicerad bok. Våren 2018 fick hon stipendier för att kunna resa längs älven och de platser som hon visste var betydelsefulla för hennes mamma. Längs vägen upptäckte hon mer och mer om vad historien som hör till utbyggnaden av Luleälven faktiskt innebär.
– Resan blev både geografisk och historisk, men har också följt de samtida spår som knyter an till frågan om vattenkraft och exploatering i vår tid.
Jannete Hentati åkte hela vägen från Luleå skärgård till källsjöarna, med bil, buss, båt, helikopter, och till fots.
Hon säger sig inte ha vetat så mycket om vattenkraft innan, trots att hennes mamma är uppvuxen i ett anläggarsamhälle och har jobbat på Vattenfalls kontor i Luleå, och morfar jobbade som snickare för Vattenfall.
– Det har funnits närvarande i mitt liv, men utan att vi har pratat så mycket om det. Men det jag vetat är att det har haft stor betydelse för den svenska moderna historien i termer av industri och samhällsutveckling. Det som uppdagades under resans gång var också vidden av den betydelse som vattenkraften har haft och har för det nationella elsystemet, och förväntas ha i framtiden, säger hon och fortsätter:
– Men jag har såklart också slagits av vidden av utbyggnadens konsekvenser, det har kanske varit den största delen för mig.
Hon har träffat Vattenfallare och människor som drabbats hårt av de konsekvenser vattenkraften har och har haft för deras liv nära de uppdämda och torrlagda vattnen.
– Det mest omvälvande för mig är att förstå dels betydelsen som Luleälven haft för det nationella elsystemet, dels vidden av konsekvenserna av utbyggnaden.
”Älven i mig” kan beskrivas som en blandning av fackbok och skönlitterär, personlig berättelse.
– Jag brottades mycket i början av skrivprocessen med att hitta en form. Även en avhandling inom socialantropologi bygger ofta på att man skriver fram sig själv i förhållande till människor man berättar om, men vanligvis inte i den omfattning som den här boken gör. Mitt personliga sökande blir här en röd tråd tillsammans med älvens historia. Jag har längtat efter att skriva på det sättet.
Under resan längs älven har hon fått ta del av många personliga berättelser.
– Det mest berörande är hur det som har hänt och drabbat människor i tidigare generationer fortfarande lever i vår samtid, och påverkar mångas känslor och liv än idag. När man förstår att saker som sker inte bara försvinner, utan faktiskt lever kvar. Det har blivit så smärtsamt tydligt för mig när jag rest efter älven och träffat människor och också kopplat det till det samtida, där stora förändringar är på gång i samband med den nya industrialiseringen. Det som sker i dag riskerar att drabba människor som kan bära med sig de smärtorna in i framtiden. Det blir en koppling som kan kännas hjärtskärande.
Vad är återkommande i deras berättelser?
– Gemensamt är att de på något vis lever eller verkar nära älven. Och deras liv är också förbundna till de villkor som vattenkraften har för deras liv och arbete och som alltså kan vara både på gott och ont.
-Min bok rör sig verkligen i spänningen mellan vattenkraftens fördelar och konsekvenser. Samtidigt som vattenkraften både gett stora skador på miljö, mänskligt liv och biologisk mångfald, så har den bidragit till både arbete och svensk välfärd eftersom den varit så viktig för svensk industriutveckling. Det är inget som är återkommande bland de enskilda människorna, men när man tittar på dem tillsammans utgör de bitar i ett större pussel där de här spänningarna framträder väldigt tydligt.
För vem har du skrivit boken?
– Framför allt för mig själv, men också för dem som har levt och lever i den här historien. Och för dem som inte känner till den men som borde göra det. Så fort du rör dig utanför norra Sverige är den här typen av stora industrifrågor ganska okända. Jag tycker absolut att det är en bok för dem som inget vet om vad det betyder för Sverige i stort.
– På det stora hela har jag skrivit boken för alla som på något sätt vill göra sin värld större, som bättre vill förstå svensk historia och samtidigt relatera den till nutida frågor om elproduktion, utveckling och exploatering.
Arbetet med boken har också varit ett sätt för Jannete Hentati att försöka hitta hem.
– Det jag tar med mig är att hem för mig behöver inte vara en plats. Hem för mig kan vara många platser, och hem för mig är väldigt mycket att vara i rörelse, precis som älven är. Främst när den är oreglerad, så klart, men även som reglerad tar sig vattnet fram.
– Jag vet inte om jag har hittat hem, men jag vet att jag nu bär med mig det som älven berättar. Jag har fått en grund att stå på som tar mig vidare fram i livet.
Boken kommer ut den 5 maj. Och författaren tycker att den gett mersmak.
– Ja, det har den, jag hoppas att det blir så. Jag har tankar som roterar som jag hoppas kunna formulera så småningom.
Blir det fler berättelser från norra Sverige?
– Det kan bli annat också, men någon koppling kommer det säkert att vara även i fortsättningen, det tror jag.
Den 22 april är det smygrelease på biblioteket i Jokkmokk.
– Redan innan den officiellt kommer ut får den möta världen och hitta hem i närheten av älven. Det känns jätteroligt att komma upp och att det är i Jokkmokk, som varit så betydelsefull för bokens tillblivelse.