BOK & BILD 2021
Poet. Konstnär. Musiker. Juvvá Pittja står på flera ben. Men djupast inom honom finns det samiska arvet, kärleken till livet i markerna.
Det är många som vill prata med Juvvá Pittja efter framträdandet i Vindeln. Om dikterna han läst. Spoken word på svenska och engelska. Och på en samiska som, för oss som inte förstår den, istället klingat fram som ett sällsamt instrument. Om gitarren, vars toner flödat såsom älvvattnet.
Vårt samtal börjar till sist i en diktstrof som hör till debutbokens ljusaste. Diktsamlingen "Duođain in dieđe – vet verkligen inte" – kom ut 2018 och är slutsåld idag.
Nu har jag världen för mina fötter / jag har friheten till tröst / För nu tar jag varje steg med / solen i mitt bröst.
– När jag skrev den hade jag skrivit dikter i kanske tre, fyra år och började bli uppmärksam på min förmåga att skriva. Jag har inte gått någon utbildning alls, jag skriver för att jag vill säga någonting.
I diktsamlingen samsas dikter om renskötseln, ilskan över rovdriften på naturen, familjens betydelse och den samiska identiteten, och konstnärskapet som livsväg. De kom till under en period då han arbetade intensivt med att utveckla sitt skrivande.
– Det är bara en fråga om tid. Tid jag lägger på hantverket. Om jag gör någonting tillräckligt mycket så händer det.
På samma sätt var det även med konsten – hans egna, lysande färgstarka målningar ackompanjerar dikterna i debutboken – och nu med musiken. Medan Juvvá Pittja berättar tar han upp gitarren i famnen. Älvens vatten finns åter hos oss i dess toner.
– Det är det jag lägger nästan all min tid på idag. Jag började spela gitarr för tre år sedan. Jag hade ingen lärare men jag kunde några ackord. De enklaste ackorden man kan ta. Men du kan lyfta ett finger … Längre fram kunde jag lyfta på alla och till slut kunde jag göra det på flera ackord. En stil av fingerspelande växte fram. Det här är den kunskapen jag har, men vad kunde jag göra med den?
Under våren som gick tog den kunskapen Juvvá Pittja till en låtskrivarutbildning och nu ska han snart spela in några låtar. Han gläds åt möjligheten men känner ingen press, varken utifrån eller från familjen.
– Jag har min egen inspiration, mina egna tankar jag vill få fram. Men jag har också landat i en insikt: Hur mycket av det jag gör är egentligen inte bara en produkt av dem jag har vuxit upp runt?
Han behövde inte leta långt. Uppvuxen som han är intill flera konstnärskap visste han att det kunde bli tillgängligt också för honom.
– Jag visste inte vad författande är. Jag visste inte vad det är att vara konstnär. Men jag såg att det var möjligt. Och bara den tanken!
Även om han ständigt befinner sig på resande fot så bor Juvvá Pittja i Umeå sedan några år. Avståndet till det dagliga arbetet som renskötare har gjort det lättare att skildra tunga erfarenheter.
Dikterna talar ibland direkt till ett du som finns i naturen själv: Människan har dämt dig, / För egen vinnings skull / stillat ditt flöde / Men över dig rår inga herrar / du som själv är friheten.
Vissa dikter bränner till av ilska och bitterhet: ”Ni tränger in oss i ett hörn, tills vi tar våra egna liv!”
– Det handlar om de som dämt våra kalvmärkningsland, de som har byggt gruvor där, de som hugger ner skogen. Jag säger ”de” för att jag inte vill namnge någon men det är inga tomma ansikten för mig.
Ilskan är inte alltid lätt att släppa taget om. Men Juvvá Pittja övar på att låta den ”flyta nedströms”. Att vända sig mot det som betyder något. Banden till familjen är starka, och jag undrar om han aldrig har känt av dem som en tyngd? Vore det ens möjligt att lämna livet i markerna?
– Det handlar om att ha friheten att röra sig mellan det här livet, som jag har skapat för mig själv, och det livet jag har vuxit upp i. Jag har inte känt mig tvingad eller fastlåst.
Fokus i hans kommande diktsamling ligger ännu mer på det samiska arvet. En samisk litterär förebild, som också vridit och vänt på språken, är Nils-Aslak Valkeapää, eller Áillohaš (1943–2001). Liksom han för några år sedan fick stöd av sin ahkku (mormor), författaren Inghilda Tapio, då han förberedde sin första diktsamling, hade Valkeapää en gång suttit med henne.
– Jag kan inte känna annat än tacksamhet för att det finns andra som visat att "det här går också att göra". Jag vill finna min plats och för att göra den resan måste jag veta var jag börjar, och där jag börjar är där de slutade.