Birger Vikström föddes i Bredåker 1921 och växte upp i Granbergsträsk utanför Jörn i Västerbotten. Som ung arbetade han som skogshuggare och jordbruksarbetare.
I likhet med många av den tidens författare, som Dan Andersson, Helmer Grundström och Rut Berggren, studerade han på Brunnsviks folkhögskola i Dalarna. Senare sökte han sig till Stockholm och Klarakvarteren, där många författare var verksamma.
Det är bokförlaget Black Island i Luleå som ger ut ett nytryck av Birger Vikströms diktsamling ”I stället för rakblad” från 1950.
– Han umgicks med Klarabohemerna, ett gäng med Ferlin och andra som hängde på en krog. Han var en av dem, men hade inte Ferlins ställning. Jag gissar att det finns en form av rankning även bland trasiga själar, berättar Peo Rask.
– Men han kunde ändå hanka sig fram med sitt skrivande. Tidningarna behövde material och ibland köpte de in hans texter. Han var ju ett känt namn.
Birger Vikström hade ett brokigt liv.
– Jag tycker synd om honom. Till skillnad från många författarkollegor hade han inget eget skrivbord, ingen skrivarlya, och levde med ständiga uppbrott. Han skrev i de billiga pensionat han tog in på, i väntsalar och på sanatorier.
Den första utgåvan av ”I stället för rakblad” gavs ut på Bonniers förlag.
– Han hade tänkt ge ut den på egen hand. Det blev Bonniers, men han betraktade den lite som en egen utgivning. Han hade bestämt att den skulle heta ”I stället för rakblad” för att han skulle kunna sälja den. I stället för att folk köpte rakblad, skosnören, eller någon grej som man använde för att laga nylonstrumpor, sådant som folk sålde på stan, så skulle han sälja sin diktsamling, säger han.
Hur togs den emot?
– Generellt sett fick han god kritik. Men man får också ha i åtanke att han inte var en av 1940-talets eleganter, språkligt sett. Det tycker jag att han kompenserar med det säregna, och att han uppfann sin egen stil, att han gör lite som han vill, med humoresker och dikter, och samtidskommentarer.
Vad gör den värd att lyfta fram i dag, mer än 70 år senare?
– Jag tycker att den står sig bra när det gäller förortsskildringar, och den konforma medelklassen som kanske inte riktigt fanns då, men som börjat växa fram. Att folk efter två världskrig började få det bättre. Vissa grejer är intressant att känna igen, att det vi tycker är unikt för vår tid inte är så unikt, utan har bara förflyttats i tid.
Peo Rask ser spår av den typiska Birger Vikström-stilen även i diktsamlingen.
– Ja, det tycker jag. Jag känner igen i det som jag har hittat i andra sammanhang, säger han.
– Han är lite småpratig ibland, dikterna är inte så förtätade. Men han ville inte vara svår, han ville kommunicera. Det tycker jag är fint. Vi har så många poeter som man undrar vem de skriver för och som blir hyllade. Jag tror att deras böcker stannar i en mycket snäv krets. Birger Vikström kunde nå ut på ett annat sätt.
Hur skulle du beskriva ”I stället för rakblad”?
– Den är ett tidsdokument från den svenska efterkrigstiden, där förorter växer fram, folk får det bättre, samtidigt som Sverige blir lite mer, som han skriver, ett paragrafsamhälle. Vi får lite mer regler och det styrs upp.
Birger Vikström var en produktiv författare och gav ut åtta böcker på tio år. Han dog 1958, vid 37 års ålder.
Black Island Books har även gett ut ”Dubbelkrut” och ”Mitt namn är Birger Vikström” med tidigare opublicerade texter samt artiklar och noveller från tidskrifter och tidningar.
Peo Rask tror att Birger Vikström kan nå nya läsare i dag. I sitt efterord skriver han:
”Och skulle någon – ja, en enda – fatta pennan och i vikströmsk anda skildra vår tid vore det dubbelt vunnet.”