Han som skriver ner sina iakttagelser och tankar lever ensam på en liten ö som fyrvaktare. Det är alltså en "robinsonad", kan man säga, även om en pilot passerar platsen en gång i månaden och kastar ner en tidskrift. En sommardag får han också dambesök.
Kriget, den "stora oredan är på väg mot sitt slut" i bokens inledning. I slutet räknar Ulla Billquist "de lyckiga stunderna blott". Då har det blivit sensommar och fyren ska läggas ner.
Berättaren avspanar horisontlinjen enligt noga reglerade rutiner, hämtade från Sjöförsvarets lilla lärobok ur vilken han då och då plockar fram kruttorra citat. Han heter Singer, precis som romanen och den välkända symaskinen.
En dag hittar han en illa medfaren, ilandfluten ryss, eller kanske en död säl, det blir aldrig riktigt klarlagt vad det är för kropp, trots en minutiös beskrivning av fyndet.
Berättaren studerar i stormlyktans sken på kvällarna ett Fiskerilexikon, ett Oceanografiskt arbete och 91:an Karlsson. Vi två är ganska lika, meddelar han.
Singer läser också flitigt i tidskriften Febus, en sorts intresseorgan för fyrvaktare med kulturella intressen (okänd på nätet). Även från den återger han bisarra och formalistiska vändningar.
Lindgren har alltså anlagt ett ålderdomligt språk och det hanterar han mycket njutbart och absolut tonsäkert. Stilen liknar både till form och vokabulär ett lätt kansliartat, uppmjukat idiom. Det finns också en rad exakta och prudentliga beskrivningar av hav och natur och hur väder och vind styr och förvandlar den lilla ön, en sorts effektfull tjänstemannalyrik.
Berättaren "smörjer Erikan" och "blankar spaken för radskiftning och vagnåtermatning". Dessa och andra egendomligheter beskrivs med en närmast tvångsmässig noggrannhet. Avsikten är väl att återskapa den alldeles unika värld som berättaren befinner sig i – även om det hela ibland kan likna de bilder och texter man stöter på i Grönköpings Veckoblad. Men också här klingar språket fint och väloljat.
När det väl uppdagas vem berättaren är blir man chockad, som kastad ur sadeln. Det förklarar också en del kroppsliga och andra otympligheter i berättelsen. Mer ska man kanske inte avslöja i en text av detta slag.
Det är lite synd att den språkvirtuose Lindgren inte tagit sig an en mer angelägen uppgift. Men något i den vägen kanske kommer längre fram.