Tornedalsförfattaren är betagen av Harry Martinsons förmåga att se långt in i framtiden, och av hur aktuell ”Aniara” är i detta nu, i vår tid.
– Manschetterna darrar när man läser, när man förstår innehållet visar det sig vara väldigt lite som handlar om rymden. Harry Martinson beskriver det som en revy om människan i tid och rum, det är vad Aniara handlar om. Den är väldigt aktuell.
Han fick ”Aniara” i julklapp redan som tonåring och lärde sig det mesta utantill.
– Jag har nästan hela texten i skallen sen ungdomen, säger han.
Den tidiga fascinationen för verket har hållit i sig genom livet. För ett par år sedan började han fundera på att översätta den till meänkieli.
– Det var mer av en slump. Jag tycker om att skriva med reservoarpenna, och satt i biblioteket och skrev. Av någon anledning skrev jag första raden av "Aniara" på meänkieli. Den fick ligga ett tag, sen fortsatte jag lite i sänder.
Från januari 2022 har han arbetat med översättningen på heltid. Nu är den klar, med planerad utgivning i början av 2023.
– Jag skrev först allt för hand i en svart skrivbok. Då var jag inte så noga med antalet stavelser, och inte med rim heller, utan jag ville få innehållet nedskrivet.
När han renskrev texten i datorn började han titta lite mer på rimmen och stavelserna.
– Harry Martinson var noga med antalet stavelser, det ger en viss rytm. Rimmen har han inte varit lika noga med, men jag har klarat både rim och stavelser.
Meänkieli är ett så kallat agglutinerande språk, där ord byggs på med ändelser. Det gör att orden, och meningarna, blir väldigt långa.
För att få in innehållet i rätt antal stavelser har Bengt Pohjanen fått anpassa texten till utrymmet.
– Sedan har jag läst den högt och knackat på bordet med antalet stavelser, för takten, musiken och rytmen. Min stackars fru som står och målar i rummet bredvid har fått stå ut med det i månader, säger han.
Därefter återstod en grundlig korrekturläsning.
– Jag har fem manus liggande på mitt bord just nu, och det sjätte, som är det handskrivna. Och på hela högen ligger min reservoarpenna, säger han och skrattar gott.
Bengt Pohjanen skriver helst med reservoarpenna – för känslans skull.
– Det är oerhört fint, som att orden rinner genom fingrarna.
– ”Aniara” har varit mitt stora, brinnande intresse i 60 år. När jag nu röjer arkivet och döstädar, som det heter, ser jag att Harry Martinson är med mig från mina första rader.
Temat, och ett brinnande intresse för rytmen och sången, har varit hans drivkraft i det omfattande arbetet.
– Rytmisk dikt har alltid fascinerat mig, lyrik i alla former. Och Harry Martinson har varit min förebild.
Bengt Pohjanen beskriver översättandet som en egen genre, man skriver det som finns mellan raderna.
– Men alla ord finns inte på meänkieli, då måste jag skapa nya. Jag ser om jag kan hitta ett liknande ord i andra språk, kanske kan jag använda och göra om det till ett meänkieli-ord. Det funkar för det mesta.
”Aniara” på meänkieli kommer även som ljudbok.
– Jag har redan läst in den. Det var sista korret, det är bra att läsa högt så märker man om rytmen håller, än en gång. Hur lång den blir vet jag inte, men den tar väl några timmar.
Hur känns det nu, när den är klar?
– Det är en väldig lättnad. Jag har naturligtvis tvivlat under resans gång; kommer det här att fungera, klarar jag av det här, orkar jag läsa allt om och om igen? Så jag gör inget just nu, bara klagar för min hustru att ”jag har inget att göö”, säger han och skrockar nöjt.
Fler projekt väntar. Men först finns det tid för återhämtning.
– Jag sågar ved, det är en bra sysselsättning. Jag fyllde 78 år i somras, men jag är frisk och kry, och har huvudet något så när i behåll.
När Bengt Pohjanen sammanfattar vad ”Aniara” har betytt för honom är språket det centrala:
– En grekisk poet skrev att som författare är jag mindre intresserad av berättelsen, men jag är besatt av språket. Det är klart att språket i ”Aniara” tilltalar mig. Men också innehållet, realismen, varningen. ”Jag skruvar ner lampan och bjuder frid”, det är en varning till mänskligheten, att det kan gå så här.
– Det är inte bara miljön, det är också krigen, och människans beteende. Det är skönheten i det bisarra och det konstiga. Eller människans övermod. Vad finns? Vad är verklighet när det kommer till kritan? Vad är utveckling? säger han och tillägger:
– Det är angeläget. Det är riktig litteratur i dessa tider av strunt och nonsensdeckare. ”Aniara” ger också en ödmjukhet: Vet vi något över huvud taget?