Han växte upp i Kiruna under 1960- och 1970-talet. Förutom några kortare svängar för studier söderut bodde han kvar till 2008.
– Då var jag 40 år och flyttade med familjen till Göteborg, berättar Patrik Henriksson.
Senast han besökte Kiruna var 2015, då han var på sin mammas begravning.
– Hon fick alzheimers sjukdom tidigt, var bara lite över 50 när vi började misstänka att något var fel. Efter några år hade sjukdomen utvecklats så pass mycket att hon inte klarade sig själv.
Vid ett Kiruna-besök några år senare återvände Patrik Henriksson till sin barndoms Terrassgatan.
– Jag tog med familjen till våra pulka-skidbackar och bara stod där. Det var en fin vårvinterdag, snön bländade och solen värmde.
Han gick lite längre bort mot sjuvåningshuset där han växte upp. Där fanns hockeyplan och brännbollsplan, en asfalterad yta där de brukade hålla till.
Plötsligt översköljdes han av en märklig känsla.
– Jag hörde en röst, utan att jag tänkte på det. Något som jag ständigt fick höra som barn var att morsan stod på balkongen och ropade in en för att äta. Nu var det så tydligt. När jag stod där hamnade jag lite som i en twilight-känsla.
Då kom minnena.
– Jag rös i hela kroppen, och flyttades snabbt tillbaka i tiden trots att jag inte hade varit där på mer än 30 år.
Hemma i Göteborg insåg han vad han måste göra:
– Det var ett barns oskuldsfulla tid, i en miljö och en tillvaro som på något sätt försvunnit. Det kändes så tydligt i mig att det här måste jag skriva ner. Om inte annat för att kanske jag eller barnen ska komma ihåg det, jag får inte glömma det här.
Han fick snabbt ur sig 60 sidor, som sedan fick vila ett tag.
– Medan jag skrev kom ytterligare detaljer och minnen, det dök upp nya saker hela tiden. Känslan var ”åh, vad skönt”. Om inte annat så att barnen ska få läsa om det.
Nästan tio år senare kompletterade han lite till.
– Då kände jag att jag började tycka om processen. Att skriva tangerade de starka känslor som jag kunde få av musik.
Trots att Patrik Henriksson är en kreativ person har han aldrig haft en tanke på att bli författare.
– Jag har hållit på med musik, tyckt om färg och form, design och måleri. Brorsan tecknade, pappa var en mycket duktig tecknare, även min farbror. Det har alltid funnits ett kreativt behov hos mig, men jag har fått mitt lystmäte genom musiken.
Han gick en skrivarkurs för att få tips och idéer, och fick fin respons.
– Om kursledaren, en författare i Göteborg, såg något i det jag skrivit så kanske det är värt något. Det var en jäkla kick för mig, så jag slutförde boken, berättar han.
– Det var nog min mammas sjukdom som var triggern till att minnena dök upp där. Det var en stark känsla, kanske något sorts mentalt läge eller kris, man gick väl och levde i så starka känslor att det framkallade något inom en. Det kickade i gång något i backen när jag fick höra hennes röst, det kände så angeläget att skriva ner det.
I samband med mammans sjukdom startade Patrik Henriksson ett assistansföretag i Kiruna 2004, som numera även finns i Göteborg.
– Vi hade en bra relation, mamma och jag, så det var inget snack om saken. Jag ville att hon skulle kunna leva ett så värdigt liv som möjligt.
I boken beskriver han många platser, områden och detaljer i det gamla Kiruna, något som kanske kan få en annan betydelse i och med stadsomvandlingen, då många hus och landmärken försvinner.
– Jag har inte tänkt på det, men kanske kan det bli en liten trygghet att få läsa om något som Kiruna en gång var, säger han.
– Namnet Kiruna finns kvar, men det är inte mina gamla områden där jag lekt.
I brist på Ralph Erskines Snusdosan och Spottkoppen i Kiruna har han Erskines 22 våningar höga Lilla bommen i Göteborg, i folkmun kallad Läppstiftet.
– Det är så mycket Kiruna över den, och det finns mycket av Kiruna i Göteborg. Dels Kirunabor, dels upplever jag lite samma lynne här, vi är inte helt olika. Det finns lite självkritisk humor där man gärna säger ”inte har det varit så jävla dåligt”. Det ligger något positivt i det.
– Nu känns det som att jag stannar.