På 1950-talet tvingas fem sjuåriga renskötarbarn bort från sina familjer och sätts i nomadskola. För Jon-Ante, Else-Maj, Nilsa, Marge och Anne-Risten blir det ett trauma som sätter spår för livet. Efter 30 år har de på olika sätt försökt överleva och glömma, men en dag kommer allt tillbaka.
Det är en fiktiv historia som bygger på verkliga händelser.
– Jag har försökt fånga barnens perspektiv, berättar Ann-Helén Laestadius.
Boken utspelar sig i två tidsplan:
– Jag ville berätta vad de var med om på 1950-talet och vad konsekvenserna blivit 30 år senare, när man följer dem på 1980-talet. En gemensam nämnare är att de alla jobbat hårt för att glömma bort.
– Det är också lite av tanken och bakgrunden till att jag skrev boken. Jag återkommer ofta till tystnaden som finns i Sápmi, att man inte gärna pratar om svåra saker, men att det också finns ett mått av att vilja skydda sina barn, sin familj. Man vill inte tynga dem med det man varit med om. Det handlar om tystnaden och vilka konsekvenser det får när man inte pratar.
Ann-Helén Laestadius egen mamma gick i nomadskola på 1950-talet.
Sommaren 2021, när pandemin börjat släppa, kunde Ann-Helén Laestadius äntligen åka hem till föräldrarna i Silkimuotka igen. Hon satte sig med sin mammas fotoalbum och såg bilderna från nomadskolan och de började prata. De hade berört ämnet tidigare, men bara flyktigt.
– Nomadskolan var en jobbig tid, man har inte velat vara där och skrapa under ytan. Det har även varit jobbigt för mig, jag visste inte om jag orkade höra svaret.
Men den sommaren satte de sig ner och pratade. De åkte även till Nomadskolan i Lannavaara, som nu är ombyggt till hotell.
– Där och då bestämde jag mig för att nu ska jag skriva om det här. Jag har vetat länge att jag någon gång ska skriva om nomadskolan, och när jag kom hem den sommaren var det som att bli helt översköljd av känslor. Språket, platsen, allt bara kom över mig. Jag kände att jag måste skriva nu, det kan inte vänta längre. Nu är det dags.
Ann-Helén Laestadius betonar att hennes mamma varit till stor hjälp, men är noga med att poängtera att det inte är hennes historia.
– Jag har faktiskt inte tagit någon händelse som är mammas. Jag valde att göra den fiktiv, men har blandat saker jag har hört och byggt egna historier. Jag har inte rätt att berätta någons historia exakt.
Det har varit ett tungt arbete för henne att skriva. Precis som med romanen ”Stöld” har det väckt många känslor. Men i ”Straff” har det varit ännu mer att bearbeta, som känslorna kring hennes eget arv.
– Det är min mamma som har gått på nomadskola. Jag har inte gjort det, men på ett sätt har jag det, eftersom jag drabbats av konsekvenserna. Det är ett trauma som ligger kvar i många samiska familjer. Det går även vidare i generationerna. Jag har till exempel inte fått lära mig samiska, många har drabbats av det på olika sätt.
– Men skrivandet har också varit väldigt bra för min egen del. Jag hoppas också att boken kan öppna för samtal, man kanske närmar sig det på ett nytt sätt. Det är inte alls säkert, för det är som sagt en tung och långvarig tystnad. Men kanske. Det vore fint om det blir så.
Hon vill även understryka att hon själv skulle ha svårt att välja att läsa en bok som handlar om barn som far illa.
-Men det är inte så rakt igenom i boken. Den utspelar sig på 1980-talet och handlar mycket om huvudpersonernas liv som vuxna, deras relationer, barn och familj, kärlek och relationer. Det är viktigt, så man inte känner sig avskräckt och känner att man inte orkar. Men det är tung läsning, och det måste det vara.
Direkt efter att hon kom tillbaka från Silkimuotka började hon skriva. Den första versionen var klar på mindre än ett år.
– Jag har känt mig friare i skrivandet denna gång. Jag har kunnat laborera och skapa karaktärer och en värld ganska fritt. Men det finns en exakthet, hur det såg ut med internatet, skolan, lärarbostaden och runtomkring. Det finns detaljer som jag är noga med att de ska stämma med verkligheten. Men i övrigt har det gått fort.
Att skriva ur fem perspektiv i två tidsplan är komplicerat. Vanligtvis skriver Ann-Helén Laestadius utan synopsis, bara på känsla. Men efter de hundra första sidorna behövde hon hitta rätt disposition så att alla får komma till tals och att saker händer i rätt ordning.
Nomadskolorna stängde på 1960-talet och många av dem övergick till att bli sameskolor med annat fokus.
– Det är ganska nära i tid, jag tror att många inte förstått det. Här uppe i norr känner många till historien, men i övrigt är okunskapen stor, säger hon.
”Stöld” och ”Straff” är de första delarna i den så kallade ”Sápmitrilogin”. Den tredje romanen kommer så småningom, också den med en titel som börjar på ”S”, men som ännu är hemlig.
Närmast väntar lansering av ”Straff”. I januari släpps ”Stöld” i USA, Storbritannien och Kanada där hon ska göra digitala framträdanden, poddar och radioinspelningar.
– Jag tror inte att jag börjar skriva under det här året, kanske till hösten.
Dessutom börjar Netflixinspelningen av ”Stöld” i februari-mars och tanken är att hon ska vara på plats så mycket som möjligt. Var den spelas in är dock hemligt än så länge.
”Stöld” har fått mycket uppmärksamhet även internationellt.
– USA och Kanada har egna ursprungsbefolkningar, de förstår. Och i ”Straff” finns verkligen en igenkänning i Kanada med de fruktansvärda händelserna där de hittat gravar med många barn som dödats på internaten. Där skulle man verkligen känna igen sig i ”Straff”. Och romaner om samer är inte så vanliga, det är ett stort, outforskat område inom skönlitteraturen.
På omslaget till ”Straff” finns en kolt med små flikar, som gjord för en klippdocka.
– Det ska symbolisera nomadskolan. Å ena sidan gick de där och fick inte prata sitt språk och skulle skämmas för sin kultur och vilka de var. Å andra sidan kom fina besök till skolan ibland. Det skulle fotograferas, då skulle alla på med koltarna, lite som att de behandlades som klippdockor. Av och på med det som passade för stunden. Ibland dög man, ibland inte, berättar Ann-Helén Laestadius och tillägger:
– Det handlar mycket om hur man också har förlorat sin identitet, och hur det skapade djupa spår hos många, orsakade av nomadskolan. Det är en stor symbolik i det omslaget.
Den 23 januari kommer ”Straff” ut. I Kiruna blir det både boksläpp och första framträdandet inför publik den 27 januari. Ann-Helén Laestadius ska även ha författarsamtal på Jokkmokks marknad, och stannar i 10-11 dagar i Norrbotten.
– Jag längtar norrut. Det gör jag alltid, särskilt vintertid. Jag var hemma över julen också, det var jättefint. Jag ser fram emot att få komma upp, gå på Snöfestivalen – vara hemma.