Redan som barn visste Ann-Helén Laestadius att det var skrivandet hon ville ägna sig åt.
Hon jobbade som journalist på NSD i Kiruna i sju år, flyttade till Stockholm när hon var 27, pluggade på universitetet och vikarierade på Aftonbladet. När hon fick ett längre vikariat blev hon kvar.
Men författardrömmen höll hon vid liv. 2007 vann hon en manustävling och debuterade med ungdomsboken ”Sms från Soppero”. 2016 tilldelades hon Augustpriset i kategorin bästa barn- och ungdomsbok för ”Tio över ett”.
I dagarna kommer hennes elfte roman, ”Stöld”, hennes första för vuxna läsare. Nioåriga renskötardottern Elsa blir vittne till hur en man dödar en av hennes renar, och hon inser vilka spänningar som finns mellan byborna.
Ann-Helén Laestadius har burit på historien under lång tid.
– För fem, sex år sedan gjorde jag lite research och skrev ner idéer. Sedan 2018 har jag skrivit lite mer koncentrerat, samlat ihop det som har kommit under alla år. Jag har sparat många tidningar, bland annat från NSD, där det uppmärksammats att renar blivit plågade och skjutna, och har läst vad renskötare skrivit på sociala medier om hur svårt det är att få upprättelse och hur svårt det är för polisen att utreda brotten.
– Jag känner renskötare, min mamma är uppvuxen i en renskötarfamilj, så det är ingen slump att jag väljer att skriva om just det här.
Det har varit viktigt för henne att skildra vad som händer med människor, särskilt i små byar, när bybor begår brott mot varandra.
– Vad händer när polisen inte utreder? Och känslan man kan ha där uppe, att allt mer eller mindre nedmonteras. När det inte finns poliser, inte adekvat och tillräcklig sjukvård, hur påverkar det människor? Det ville jag skriva om.
Berättelsen har fått värka fram under lång tid och har varit det svåraste hon har skrivit. Att hon själv inte är renskötare har gjort det ännu viktigare att göra noggrann research.
– Jag har haft hjälp av renskötare både från norra och sydligare delen av Sápmi som läst mitt manus längs vägen. Det här är en värld som inte skildrats så mycket skönlitterärt, därför är det extra viktigt att det blir rätt, och att de ska känna sig rätt beskrivna.
Att skriva om tunga, jobbiga och känsliga saker har satt sina spår.
– Det har tagit på mig. Jag går så djupt in i mitt skrivande och lever med mina karaktärer på ett sätt som gör att jag blir väldigt påverkad av det jag skriver.
Delar av berättelsen bygger på verkliga händelser, men hon betonar att hon har skapat egna karaktärer och byggt om detaljerna.
– Jag gillar att ta från verkligheten, och att ha verkliga namn på platser så man vet var det utspelar sig. Men för första gången har jag inte skrivit namnet på byn i ”Stöld”. Elsa bor i ”byn” och förövarna i ”grannbyn”. Andra platser nämns vid namn, som Jokkmokk och andra byar, men det här är en påhittad plats som ligger någonstans vid E 45.
Medan Ann-Helén Laestadius skrev ”Stöld” avgjordes Girjasdomen i Högsta domstolen, något som fick stor uppmärksamhet i hela landet, inte minst på grund av hatet som uttrycktes på sociala medier.
– För många blev det ett uppvaknande, särskilt här i södra Sverige där man inte ens kunde föreställa sig att det pågick såna här saker. Det blev synligt att det finns en fientlighet och att det finns människor som beter sig på det här sättet, som faktiskt ger sig på renar, och det är väldigt allvarligt.
Mycket i boken tangerar också henne själv och har väckt funderingar om den samiska identiteten och var man hör hemma, tankar kring språkets och nomadskolans betydelse.
– När jag lät renskötare läsa det jag skrivit i ”Stöld” var det några som inte klarade av det, de sa att det blev alldeles för känslosamt, det kom så nära. Det var ju ett fint betyg, att jag hade lyckats skildra deras känslor kring det som hände. Och det är tack vare intervjuerna. Jag är oerhört tacksam för de renskötare som hjälpt mig, och som så känslosamt berättar om sina liv. Det har varit en ära att få den inblicken, säger hon och tillägger:
– Men jag har också använt mycket av mig själv. Hur skulle jag reagera i den situationen? Hur pass arg blir man?
Hon beskriver sig själv som en extrem känslomänniska, något som hon ser som en stor fördel när det gäller att skriva ”så det känns”.
– Jag är otroligt lättrörd, blir lätt arg, har inga problem att gestalta känslor eftersom jag har ett brett känsloregister själv.
På grund av pandemin har Ann-Helén Laestadius inte kunnat åka hem till föräldrar och släkt på ett helt år. Senast hon var hemma i Kiruna och Soppero var i februari 2020.
– Det är där jag tycker att skrivandet funkar som bäst, när jag går efter Lainioälven eller är hos mina föräldrar och hör folk prata. Det gör jättemycket för inspirationen och det jag jobbar med, så det har varit tråkigt att missa Kiruna och Soppero så mycket.
Samtidigt har skrivandet varit ett sätt för henne hålla distans till allt som coronakrisen fört med sig.
– Det har varit lite av min räddning att bara kunna dyka in i Elsas värld, inte behöva tänka på hur det ser ut i världen och att inte få åka hem. Bara få gå in i karaktärerna, sitta och se Lainioälven framför mig och fundera på vad som ska hända. Det är som om jag har befunnit mig hemma utan att vara där.
Ann-Helén Laestadius värld kretsar mycket kring ord och skrivande.
– Jag läste mycket redan som barn, var ofta på Bolagsskolans bibliotek och på stadsbiblioteket. På somrarna när vi var i Soppero inväntade jag bokbussen. Att skriva har alltid varit mitt sätt att uttrycka mig.
Hon är född och uppvuxen i Kiruna, men föräldrarna kommer från Nedre Soppero.
– Det är alltid dit jag åker, för mina föräldrar har flyttat tillbaka dit. Det är verkligen hemma för mig. Klart att jag tycker att Solna är mitt hem på ett sätt, men inte mitt riktiga, det hem där jag har mitt hjärta. Jag längtar hem ofantligt mycket.
Hon gläds åt den snö som kommit även till södra Sverige denna vinter.
– Annars är det mest grått, regnigt och trist. Jag saknar naturen, årstidsväxlingarna. Jag tror att jag blir en bättre författare när jag får åka hem och vara i mina hemtrakter – särskilt när jag skriver om de miljöerna.
Ann-Helén Laestadius fyller 50 i december, och märker att längtan hem blir starkare med åren.
– Jag inser mer och mer hur viktiga rötterna är, både för mig som författare och för mig personligen. Särskilt när jag fick barn, då blev det viktigt att göra det även till hans plats, och han trivs jättebra där. Jag är alltid Kirunabo, även om jag flyttade när jag var 27 har jag bott fler år där än här i Solna.
Att komma hem och se förändringarna har stundtals varit svårt:
– När stadshuset var borta var det som ett slag i magen. Det är en byggnad som var så starkt förknippad med Kiruna. Och mitt kvarter, Bromsgatan, försvann först. Jag var där när grävskoporna slog igenom husen, det var hemskt. Och svårt att se nu när allt är jämnat med marken och ingenting finns kvar.
Hennes bok ”Tio över ett” var ett sätt att bearbeta känslorna:
– Maja i boken är arg och upprörd över det som sker, vill inte alls att stan ska behöva genomgå allt det här. Hon vill inte flytta. Jag fick kanalisera mina känslor genom henne.
Samtidigt känner hon förståelse för vad som sker:
– Jag vet också vad LKAB betyder. Min pappa har varit gruvarbetare, och vi var i allra högsta grad påverkade av gruvan hela tiden. Och jag förstår att man måste göra det här för att gruvan ska överleva. Men det är tufft att se förändringarna.
Än så länge tycker Ann-Helén Laestadius att det känns som hennes stad.
– Vi får se, det blir värre när stora delar av centrum försvinner. Då tror jag det blir svårt.
När hon var hemma senast besökte hon det nya stadshuset. ”Fint, men inte som det gamla”, löd omdömet.
– Men de som växer upp nu är en ny generation. De kommer att bygga känslorna för det nya stadshuset som vi hade för det gamla. För dem blir det deras Kiruna. Det är nog värre för oss som varit med förr.
Men Soppero består?
– Ja, tur är väl det.
Och längtan hem är ständigt närvarande:
– När jag står på en speciell sten nere vid Lainioälven, med forsens brus i öronen, brukar idéerna komma. Hela byn är en otrolig plats. Där kan jag grunda mig själv – och hitta tillbaka till rötterna.