Andrea Lundgren är uppvuxen i Vittjärv, Boden. Kanske är det barndomens lekar i den näraliggande skogen som präglat hennes skrivande till att ofta närma sig en mytisk värld med skogen som fond. Novellsamlingen Nordisk Fauna, 2018 gav fina framgångar och tid att skriva den nu aktuella boken som gör en djupdykning ner i underjorden.
Som barn var Andrea en bokslukare som läste sagor och myter från världens alla hörn, inte minst nordiska sagor. Hon minns särskilt en sagobok med John Bauers bilder som hon själv hade fått välja i bokhandeln.
Och intresset har följt med in i vuxen ålder. Idag är det hon skriver realistiskt, men med en mytisk underton. Hon fascineras av gränslandet mellan det realistiska och det icke realistiska, det tillstånd vi ibland upplever men som det som är svårt att sätta ord på.
– I stunder av stark förtvivlan, extas, glädje eller i drömmen kan vi människor uppleva att vi är i gränslandet för det fattbara. Det är det som händer bokens huvudperson Mela, berättar Andrea.
Mela har ett minne av att som barn blivit "bergtagen", lockad av röster som ropat på henne, skratt och en glittrande fest nere i underjorden. En fest med hennes riktiga familj. Som vuxen tvivlar hon på att minnet att blivit bergtagen alls har hänt men då hon återvänder till sin barndoms by känner hon en längtan tillbaka underjorden och rösterna som kallar på henne.
Berättelsen handlar också till stor del om ett barns syn på döden, berättar Andrea Lundgren.
– Jag tyckte det var intressant att ta mig an det svåra ämnet. För Mela är döden både något hotfullt och något spännande, tryggt och varmt som lockar och drar i henne, det är kopplat till de här rösterna som ropar på henne. "Vägen ner i underjorden" är ju ett vanligt tema i klassiska myter och sagor. Myternas teman kan ofta appliceras på livets upplevelser, de följer samma mönster. Andra exempel är "hjältens resa", "drömmen om paradislandet" och "den förlorade sonen".
Skogen har Andrea skrivit om i Nordisk Fauna, som kom ut år 2018. Att den boken gick bra gjorde att Andrea fick mer tid att skriva nästa bok. En långsam process där hon får vara nöjd om tjugo minuter av skrivande på en dag går bra.
– Jag sätter mig och skriver varje dag, det är svårt och plågsamt och det mesta blir skit men ibland upplever jag små, små stunder av magi då jag själv befinner mig i gränslandet, det som jag ofta skriver om, och de stunderna gör det är värt allt slit.
Belöningen Andrea ger sig själv efter ett lyckat skrivande är att få tid att läsa, för litteratur upptar nästan hela hennes liv. När hon inte skriver egna böcker skriver hon bokrecensioner för Göteborgsposten och jobbar extra på en bokhandel i Stockholm, där hon är bosatt idag. Familjen och skogen har förstås en självklar plats i hennes liv. Med dottern Eyvin blir det ofta att utforska skogens alla småkryp.