Allt är större i litteraturen
I en essä på två delar betraktar Dan Sjögren litteraturen utifrån olika perspejktiv. I dag handlar det om skönlitteraturens kriterier.
Foto: HENRIK MONTGOMERY / SCANPIX
Hur vet man att en text är skönlitterär? Om vi nu bortser från att författaren nästan alltid meddelar att det är en novell, ett reportage, en stump ur en roman eller en biografisk text (och därmed också ger oss en anvisning om hur vi ska läsa).
Jättesvår fråga. Vi läser ju nästan med magen. Den här texten måste vara påhittad, säger den där muskulaturen i mellangärdet. Texten kan i och för sig vara mycket realistisk, en spegel där vi möter en kopia av världen. Men i det där glaset tycker vi oss ändå se något som inte är riktigt verkligt, något som är osant, uppfunnet, förhöjt, arrangerat, förvanskat eller uppdiktat. Det ser vi med magen.
Mer då?
Vi kan på samma sätt se eller inse att också människorna är påhittade. Det beror på att vi ofta får veta mer om dem än vi egentligen kan luska ut om vår nästa, också om dem som lever oss nära. Litteraturen går djupare. Den når ner till skikt vi annars inte har tillgång till, kanske inte ens när vi gräver i oss själva.
Ofta får sådana texter beröm just för att de är så verkliga. Den här personen, säger man då, kunde vi lika gärna mött utanför bokens pärmar. Men det är alltså inte riktigt sant; då hade vi aldrig fått veta så mycket om det som hon går och bär på. Skildringen är alltså mer än sann, mer än verklig och följaktligen delvis påhittad, den där sista biten skulle vi inte se i verkliga livet.
Något liknande gäller miljöerna, dialogen, stämningen, handlingen, det hela. Allt kan ligga hur nära den vanliga världen som helst men vi får ändå en känsla av att texten är utbyggd, sammanplitad, skapad med särskilda medel och inte bara avbildar verkligheten.
Ta till exempel handlingen. Den är central i prosakonsten, den tar oss genom texten och är nog vårt viktigaste hjälpmedel, en veritabel ledstång. Men i det vanliga livet finns ju inte mycket till handling. Åren går och dag läggs till dag. I efterhand kan vi kanske se hur det ena gav det andra - men intrigen är inte lika sinnrik och komplicerad som den vi möter i de litterära texterna.
Eller ta dialogen.
Där faller orden så fint och väl beräknade att de går långt utöver vad vi själva kan åstadkomma i vårt dagliga liv.
I litteraturen finns inte samma skavanker eller brister som när vi lägger boken åt sidan och talar, grälar, lovsjunger eller byter tankar med vår nästa. De i texterna har en stilkänsla och en andlig kraft som vi tyvärr inte kommer i närheten av, särskilt inte i avgörande ögonblick eller när mycket står på spel (det står förresten alltid mycket mer på spel i böckerna).
Det finns naturligtvis tusen undantag från de här mallarna men nog inte från principerna.
Vi känner alltså igen den litterära texten genom att det som sker där är bättre, starkare och mer dramatiskt än det vi själva är med om i våra liv. Modellen för påhittade texter tycks föreskriva en sorts perfektion som man inte kan uppnå i vardagen.
I litteraturen har följaktligen också misslyckandena klass och de som kommer till korta gör det med perfekt timing. Också samtalen är mer andliga och djupsinniga än de vi själva för, livet utanför pärmarna är på det hela taget blekare, mer trivialt och glanslöst än det som uppstår på papper. Och det är ett av skälen till att vi läser böcker.
Forskarna talar om att en påhittad text har litteraritet. Det innebär att den skönlitteräre författaren skapar en "ny upplevelsevärld", läser jag på nätet. Då utsätts vårt vaneseende för en "desautomatisering" och texten kan "rekonfigurera kartan över det sinnliga". Eller som i Lars Ahlins fall, anger nättexten: där finns en "pragmatisk estetik med fokus på konstens receptionsorienterade och dess subversiva arbete med värdekonventioner."
Sedan faller texten (den kommer från Vetenskapsrådet och skrevs förra året inför en tjänstetillsättning) ner i ett sådant moras av egendomliga, nymyntade begrepp att jag tappar orienteringen: "appellstruktur", "receptionsfigur", "performativa egenskaper" osv.
Här ser vi förresten ett drag som också hör till sammanhanget: en litterär text tål mycket litet av rena abstraktioner; då förlorar den sin litteraritet.
Så jobbar vi med nyheter