Året var 1976 när Britt Edenstjärna, 19 år gammal och som enda kvinna går ombord och börjar som maskinist på ett lastfartyg. Enligt vad hon tror var hon den första kvinnan i sjömansyrket i Sverige, men hon är inte helt säker. Sjöfartsbranchen var totalt mansdominerad.
Mycket hårresande saker hände ombord som omvärlden inte haft en aning om, men nu berättar Britt Edenstjärna om hur livet ombord faktiskt var. "Enda kvinnan ombord" kommer ut den 1 september på Ekström & Garay. Britt är född i Överkalix och delvis uppvuxen där.
Det som lockade med sjömansyrket var få se världen, att resa var dyrt, berättar Britt. Sin första anställning fick hon dock "tjata till sig".
– Jag hade gått Sjömansskolan men ingen ville anställa en kvinna. Till slut ringde jag Gunnar Karlsson, ordförande på Sjöfolksförbundet, som sa att "Det ska vi få ordning på!".
Därefter blev det 17 år ombord innan Edenstjärna gick iland för andra yrkesval.
– Fartygen var en farlig miljö. Alkoholen flödade och det var helt okej att gå omkring och vara full, ja det var så det var 1976. Befälen var nästan värst, det är ju inte lämpligt på en oljetanker. Det var ett under att inte fler olyckor hände!
– Det skedde felnavigeringar som tystades ner, för det här var på mynttelefonernas tid och ibland fanns inte ens det. I maskinrummet var det mycket oljespill så det första jag gjorde var att täta alla läckage och rengöra. Jag fick inte någon introduktion, kaptenen bara raglade iväg.
Den första tiden kände Britt sig ofta ensam som den enda kvinnan ombord. Och av vissa blev hon rejält motarbetad.
– Jag fick vara hårdhudad. Men jag hade bestämt mig för att vara stark och hålla mig till att "jag har inte gjort något fel".
Då de manliga kollegorna gick iland uppsökte många av dem prostituerade. Britt var mer intresserad av att träffa lokalbefolkningen men ibland var inte ens det möjligt då själva hamnområdet kunde vara en farlig plats.
Britt drack inte, hade hög arbetsmoral och ett sinne för rätt och fel som hon menar hon fått med sig från uppväxten i Överkalix. Det gjorde att hon kunde hantera de svåra situationer och vända nackdelar till fördelar.
– Jag tror att vi som är från Norrbotten har i oss att vi inte är så "sjåpiga". Ombord skötte jag det tekniska exemplariskt och fick ordning och säkerhet i maskinrummet. Det var mitt sätt att, i det tysta, bana väg för fler kvinnor i yrket. Jag ville att redaren skulle se framför sig hela båten lika fin och se fördelarna med att anställa kvinnor – för kvinnor är nyktra och ambitiösa. Och min plan lyckades, för efter en tid lyckades jag tjata till mig en kvinnlig kollega då kunde vi gå iland och gå på konstmuseer och annat, då det blev roligare.
– Jag har varit en pionjär och banat väg för fler kvinnor i fartygsbranschen. Inte genom att skapa rabalder, för det skulle aldrig funkat, men på mitt eget sätt.
Intresset för kvalitets- och säkerhetsfrågor och mer jämlika arbetsplatser har följt Britt Edenstjärna. Efter 17 år till sjöss valde hon av familjeskäl att gå iland och har sedan dess bland annat varit vid Assidomän i Hällefors och Civilförsvarsförbundet.
– På mitt eget smarta sätt har jag alltid backat kvinnor och sett till att göra dem oumbärliga på arbetsplatsen.
Att ge sin historia till eftervärlden i bokform ser Britt Edenstjärna som ett viktigt tidsdokument.
– Inte sedan Ove Allansson har någon författare berättat om hur det var då. Så när jag vände mig till bokförlagen kände jag mig ganska säker på att någon skulle nappa, jag kände "det här är bra".
En uppföljande bok är redan på gång, avslöjar Britt, den ska handla om hur utvecklingen gick sedan.