De är ett oersättligt vittnesmål om finska Lappland under de svåra prövningarnas tid 1939–1980. Boken "Arpeetia" berättar även om Sverige där författaren arbetade en stor del av sitt yrkesverksamma liv.
Lauris far, renägaren Mosku Hihnavaara, gick bort när Lauri bara var två år. Samhället såg till att roffa åt sig det mesta av det välbärgade hemmet och så fort Lauri kunde fick han bidra till levebrödet. Med uppfinningsrikedom och seghet hankade man sig sig fram. Olika påhugg gav pengar men naturen erbjöd mat. Naturen var även fylld av dramatik och mystik som berättarämnet tidigt levde sig in i och oefterhärmligt förmedlar i sina texter.
Fortsättningskriget 1941–44 innebar för den lappländska civilbefolkningen förödande partisanattacker, men den riktiga prövningen kom hösten 1944 då de tyska bundsförvanterna över en natt blev fiender och brände ner finska Lappland, en fjärdedel av landets yta. Civilbefolkningen evakuerades till Sverige och återvände sedan till ett ingenting. Det var den stora eldens tid som Hihnavaara skildrar i debutverket "Luiros sång" som kom ut 2002.
Knappt hade man återhämtat sig lite så kom det en ny sorts besökare: kostymklädda män med portföljer och gott om tid. De erbjöd en massa pengar om man ville upplåta sina gårdar och marker som låg i vägen för ett kraftverksbygge. Manipuleringen lyckades och Europas näst största konstgjorda sjö kunde bli verklighet. Det stora vattnets tid kom för att stanna. I "Bevattnarna" (2006) skildras detta grymma spel mot urinvånaren som låter sig luras och naturen som måste böja sig. Från de orörda skogarnas naturahushållare, vandrare och vilda djur ”dras” deras skyddande gröna täcke och de går mot en långsam undergång.
På 1960- och 70-talen pågick den stora arbetskraftsinvandringen till Sverige. Detta har Hihnavaara skildrat i "Arpeetia". På dagarna slet han med glödande göt på NJA i Luleå, på fritiden böjde han ord för betydelser minst lika exakt som han hanterade fast materia.
Lauri Hihnavaara var en språklig virtuos. Hans finska modersmål är anpassat för att uttrycka lappländska förhållanden. Det innehåller många nordfinska uttryck och samiska låneord. Han skriver alltså inte på dialekt. Hihnavaara gick på en del vuxenutbildningar i Sodankylä innan flytten till Sverige. I sin självlärdhet och yrkesbana påminner han om tavastlänningen Väinö Linna.
Lauri Hihnavaara gavs ut av det anrika finska förlaget Werner Söderström. Han fick åtnjuta ett furstligt mottagande i huvudstaden – det hade han förtjänat. Tyvärr har böckerna inte översatts vilket inte är förvånande med tanke på den språkliga svårighetsgraden.