Författaren Anna Lundgren är uppvuxen i Piteå, bor i Malmö – och längtar ständigt hem till Norrbotten.
Idén till böckerna om Agnes Evander kom 2018 när hon besökte Bäckaskogs slott i Skåne i samband med ett släktkalas. Det var en stekhet sommardag och hon satte sig i skuggan under en stor ek.
– Något där triggade igång min fantasi, plötsligt såg jag bilder i huvudet där ungdomar sprang omkring på gården. Det var en fantastiskt bra plats för fantasy. Jag kunde inte sluta tänka på det. Så platsen kom först, sen karaktärerna. Hela idén damp ner i mitt huvud, jag antecknade i flera dagar, det kom helt naturligt.
Berättelsen utspelar sig bland annat i Haparanda.
– Det är ren hemlängtan att få baka in Norrbotten på något sätt. Först funderade jag på att skriva om Piteå, men sen ville jag ha något som är ännu längre upp. Att Haparanda också är en gränsstad tycker jag blir effektfullt.
I samband med en skrivarkurs i Haparanda med Åsa Larsson och Tove Alsterdal passade hon på att göra lite research.
– Jag skriver lite om älven och några byar, till exempel. Men den primära platsen i handlingen är Ljungviken, en fiktiv spelplats i Småland. Jag ville ha med både norr och söder, för det är både norr och söder i mig.
Redan 2018 debuterade Anna Lundgren med sin första av hittills sju bilderböcker för barn. ”Agnes Evander” är hennes första kapitelbok.
– Jag ville skriva en svensk Harry Potter för tjejer. Sen är jag ingen J. K. Rowling, det är jag medveten om, men jag ville skriva en tjejstark berättelse. Det är mycket tjejer i boken, både skurkar och hjältar. Det är något som jag känner har saknats. Det kommer i fantasy-genren, men jag tycker att det behövs fler.
Hon skriver helst för de lite yngre läsarna.
– Det var som att det vände när jag väl fokuserade på det. Jag har försökt med stora romanprojekt innan, men det lossnade när jag bytte målgrupp. Mitt hjärta behövde leka. Det finns inget bättre sätt än att släppa lös fantasin, inga stopp, inga gränser. Jag har jättemycket fantasi, som jag tror kommer fram bäst i böcker för barn och ungdomar. Fantasifulla böcker med högt tempo är min genre.
Vad är svårast med att skriva för barn?
– Jag minns i och för sig mycket från min barndom, men jag tror inte att dagens 9–12-åringar är desamma som då. De är lite ”äldre” än de var när jag var ung, det kan vara svårt att hitta rätt nivå och humor, att det landar rätt. Som tur är har jag en bonusdotter på 12 år som jag kan bolla de sakerna med. Det finns inte så mycket gränser i fantasin, man kan skriva ganska konstiga saker, men de fattar direkt.
Och fler böcker är på gång.
– 2023 ska jag släppa bilderböcker på Bonniers.