Vårt sista ontologiska projekt
Tanken är alltså att ha det som vi kallar för semester. Förståsigpåarna ger goda råd i allehanda artiklar. Premisserna nu är att liksom försöka planera in lycka genom olika metoder. Varandet ska sökas i saktmodighet och grävande i små potatisland. Och har man ingen fåra att kupa kan det dock duga med en balkong, är tanken. Experterna varnar också för att man måste planera även för olyckan på semestern, att nu kan stressen eskalera. Nu kan alla ens varningslampor börja blinka. Inte minst kan man hamna i total katastrof och skilsmässoläge eftersom man nu plötsligt måste umgås med den familj man annars bara ser, i bästa fall bör tilläggas, till frukost i vardagslivet.
Ju mer man grubblar över fenomenet är just detta med semester en absurditet, särskilt som man numera problematiserar även den. Vad ska krävas innan vi alla blir nöjda? Förutom 3G och ny grästrimmer ska upplevelsen av allt detta maximeras. Såsom kulturen ofta används, som ett livsförhöjande spektakel i en timme och fyrtio minuter. Publiken applåderar och går ut samma väg som den kom in, och bakom kulisserna klär artisterna om till jeans igen och går hem till sina rostebrödsmackor med lättmargarin och rökt skinka på.
Men som sagt var, enligt tillvarons rådgivare går det märkligt nog lika bra med en balkong...om solen skiner vill säga. Man ska även planera för regn, är ett annat råd. Och det måste väl erkännas, att det är det klokaste av alla semesterdirektiv jag stött på hittills.
Om man slutar pilla sig i naveln och blickar ut över världskartan kan man snabbt inse att semester är ett i allra högsta grad lokalt fenomen. Svenskarna verkar dessutom smått besatta av sin ledighet. En vandringshistoria jag hört handlar om en svensk på besök i USA som berättar att han nu är på sex månaders betald föräldraledighet för att sedan, när den tagit slut, direkt tänker ta fyra veckors semester. Amerikanen stirrar i väggen och svarar:
- För två år sedan fick jag en veckas ledigt under sommaren. Men i år blir det nog ingen ledighet...
Så lever majoriteten av den mänsklighet som måste förvärvsarbeta för sin överlevnad. Ingen semester.
Men här pågår vinstmaximeringens höga anda, där även upplevelsen nu ska dras i samma fåra. Förståsigpåarna ger oss alltså råd om hur vi ska maximera saligheten på semestern. Paradoxen är att de uppmanar oss att vila från alla projekt som jagar oss i vardagen. Men i samma ögonblick som man kommit med det rådet har man ju även förvandlat semestrandet till ett projekt, som ska leda till varat. Ett ontologiskt konsumtionsprojekt har alltså fötts. Visserligen mer avancerat än stormarknadernas extrapriser på utomhusmöbler (som ändå är i princip meningslösa eftersom det mestadels är alldeles för kallt för att sitta ute). Men i alla fall.
All känsla av mening ska födas under dessa magiska veckor.
Men alla borde inse falskheten i denna utopi. Det vi förmodligen saknar är känsla av mening i vår vardag. Det är den vi saknar. Nu står tydligen vårt sista överlevnadshopp till väderleksprognoserna och några ynka veckors ledighet.
Mot takplåten smattrar denna sommarnatt samtidigt regnet.
Så jobbar vi med nyheter