Det är en onsdagsmorgon och jag frågar skämtsamt men nyfiket: "vad är grejen med att ni hade fetaste festen i går? På en tisdag liksom?". "Vad menar du?" frågar hon förvirrat. "Jamen, på en tisdag". "Vadå då?". Jag upprepar mina ord: "fetaste festen", "på en tisdag" men ingen av hennes ansiktsmuskler ändrar position och kombinationen av mina ord verkar förbli oförståelig och främmande. Vi studsar frågan mellan våra ögon i ytterligare några sekunder och när den faller till marken är mitt ansikte lika förbryllat som hennes. Vad är det för konstigt med det egentligen? Att festa på en tisdag? Vad tänkte jag? Med röda kinder byter jag samtalsämne, utan att förstå att jag just förrått mitt nioåriga jag.
När jag var 9 år svor jag på att aldrig börja dricka. Det var pinsamt, dumt och jag ville inte bli en av de där rödbrusiga vuxna människorna som skrattade lite för högt, lite för bullrigt, och som fick mig att gömma mig bakom pianon och dörrar. I min dagbok skrev jag upp saker jag hatade: alkohol, krig och ärtsoppa.
Första gången jag drack var jag sjutton år. Jag sprang omkring och sa till alla att jag ville vara full hela mitt liv. Glömde bort alla löften jag gett till mitt nioåriga jag: jag lovar att jag aldrig ska dricka. Till mitt fjortonåriga jag: jag lovar att aldrig bli en av dem. Till mitt femtonåriga jag: jag lovar att inte dricka förrän jag blir myndig. Till mitt sextonåriga jag: jag lovar att bara dricka något glas. Till mitt artonåriga jag: jag lovar att inte spy. Jag glömmer allt.
Jag glömmer bort att bli orolig för saker som att min kompis kommer på onsdagsmorgonen och berättar att hon dansat på en massa bord under natten, och ramlat nedför de flesta av dem.
Jag glömmer bort varför jag ställer min fråga "fest? På en tisdag?".
Jag glömmer bort, eftersom allt det utgår från föreställningar om alkohol som vi har lämnat med våra nioåringar.
Nu är vi en av många i en kultur där alkohol lyfts fram som en självklar och positiv del av vardagslivet. En fest på tisdag är inte en fest! På en tisdag! Det är bara en helt vanlig fest på en helt vanlig dag. Det är vardag.
Det innebär också att andra saker normaliseras. Och två brutna ben och en minneslucka blir till ett skämt som vi skrattar länge och hjärtligt åt under denna lektionsrast på femton minuter.