När vi gick i tvåan fick min kompis sin första mobiltelefon. En stor grå otymplig mobil. Den hade ett enda spel, tjocka gummilister och såg ut som ett mordvapen. Det var det vackraste vi någonsin sett. Plötsligt var vi alltid en person extra när vi hängde med varandra - det var jag, min kompis och så hennes mobil. Några år senare skaffade samma kompis sin första pojkvän. Sedan var hon alltid i väntan.
Alltid i längtan. När hon inte sms:ade honom så väntade hon på att han skulle sms:a. Vi andra tittade avundsjukt på hennes rastlösa rörelser. Hennes små fingrar som fiskade upp mobilen ur jeansfickan. La undan mobilen. Tog upp mobilen. La undan mobilen. Igen. Att vänta kan vara en aktivitet i sig.
Nu har vi alla mobiltelefoner, men vi tittar fortfarande avundsjuk på dem vars mobiler ständigt vibrerar. Som ständiga påminnelser, högljudda bevis på att man är älskad - nu älskar någon mig. Och nu. Och nu. Och nu. Skillnaden mellan att vara i ett förhållande och att vara singel är numera inte en Någon Annan. Det är en mobil, och den som säger att huvudsyftet med en mobil är att ringa, har fel. Det är att visa att man inte är ensam.
Så snart vi befinner oss på offentliga platser tar vi upp våra mobiler. Om man inte har någon att vänta på så låtsas man. Kollar klockan, bläddrar igenom gamla sms - vad som helst är bättre än ingenting. Hur mycket vi än intalar oss själva att en mobil bara är en mobil så kan vi inte undgå den där känslan av skrapande lätt obehag när vi står där utan våra mobiler. Liksom nakna. För guds skull, vi vet ju inte ens var vi ska rikta blicken! Det finns inte någon blick att möta. Alla stirrar ner på sin mobil, håller krampaktigt om sin längtanväntan i fickformat. Markerar tydligt hur ensamma vi minsann inte är.
Ett hav av människor - och ändå står vi där som varsin liten bortkopplad ö. Seglar iväg i vår väntan, eller i vår längtan efter att få vänta. Vi ser mobilen som vår räddning, men ibland undrar jag inte om den isolerar oss i ensamheten, istället för från den.