Redan som småbarn matas vi med kärlek. Vi lär oss att rött är kärlekens färg och att dess universella symbol är ett organ bakom revbenen som ska avritas som små v:n. Vi leker mamma, pappa, barn. Säger högtidligt till varandra "jag älskar dig", och njuter av hur vuxna vi känner oss. Planerar våra perfekta bröllop som okyssta 6-åringar. Vi pratar om prinsessor och prinsar och "det var kärlek vid första ögonkastet". Reagerar inte på att det är först när de möts, när prinsen och prinsessan träder in i varandras liv, som deras liv får betydelse. Det är liv vid första ögonkastet. Och bakom alla sånger, lekar och sagor gömmer sig ett budskap: lyckliga och fullkomliga kan vi inte vara på egen hand.
Det handlar om att vara två eller noll. Logiskt sett vet vi att det inte fungerar så, och vi ler överlägset och bedyrar med hög stämma för varandra att "det är väl självklart vi kan vara fullkomliga utan någon annan! Som om vi alla bara går omkring som halva, olyckliga människor eller? Lägg av!". Vi glömmer att känslor aldrig behövt vara logiska. De bara finns, förökar sig under tysta tankar och när vi vet att ingen hör viskar vi skamset: jag vet, ja, jag vet, men det finns liksom inte något mer att hämta här. Jag tror bara inte att jag är stor nog för att kunna fylla upp den här fullkomligheten själv.
Vi har lärt oss att vi inte kan vara fullkomliga på egen hand. Sedan blir vi förvånade när det känns som om något saknas. Som om vi faktiskt ändå inte är lyckliga, inte på riktigt, fastän vi har det så himla bra. Fastän vi har fina vänner som bryr sig, givande fritidsaktiviteter, ett hem med rena vita tallrikar och pengar att spendera på utlandsresor eller ett par jeans som ska ge oss midjan som vi vet finns gömd där någonstans. Varför verkar det inte räcka?
Ett lyckligt slut kan man inte få själv. Det är vi:et som är det lyckliga slutet. Och vi växer upp men inte ifrån denna hemliga sanning. 15 år efter Törnrosa och inget har ändrats. Den enda skillnaden nu är att det är Jennifer Aniston som sitter längtansfullt vid ett fönster, blickar ut över ett hektiskt New York och väntar på sin kärleksfulle, mycket rike pojkvän. Väntar på liv, lycka och fullkomlighet. Inte heller nu ser vi igenom lögnen.