En dag i juli 1942 var 12-åriga Agneta Niia ute och gick med sin morbror Jonas Labba och kusinerna Olof Johannes och Nils Anders i trakterna kring Idivuoma.
– Vi hade varit på fisketur och var trötta, så vi tog en genväg hem till byn. Pojkarna tog en annan väg och jag gick högre upp.
Plötsligt såg hon något som glimrade till i solen, precis i början av ett stenröse. När hon tittade närmare såg hon att det var ett vackert smycke. Det skulle visa sig vara en tusen år gammal silverhalsring, tillverkad på vikingatiden.
– Jag ropade åt pojkarna ”titta vad jag har hittat”. Min morbror sa att den här får vi inte behålla. Då förstod jag att det var något värdefullt.
Dagen därpå gick hon och kusinerna tillbaka till platsen, men de hittade inget mer.
Jonas Labba ringde till Norrbottens museum i Luleå som bad honom skicka föremålet för bedömning. Numera finns halskedjan bevarad på Historiska museet i Stockholm.
– Det är tydligen ett av deras mest värdefulla föremål, berättar sonen Owe Niia.
Agneta Niia har tänkt mycket på silverhalsringen genom åren. Trots att det har gått 80 år är minnet av kedjan fortfarande glasklart:
– Åh, vad fint den låg på stenen. Den glänste. Jag kommer ihåg precis, jag ser stenen framför mig, den var ganska stor och platt. De andra stenarna var runda, det var något speciellt med den stenen. Den var som ett bord. Oj, oj, oj, jag kan inte glömma det, den var jättefin. Att den inte hade åkt iväg med snösmältningen, den låg bara där på stenen. Hur kunde den hamna där?
För tre år sedan, 2019, fick Agneta Niia återse silverhalsringen. Efter en utlandsresa åkte hon med sin dotter till Historiska museet i Stockholm där de fick en privat visning av föremålet.
– De frågade mig vilket år jag hittade den och jag sa att det var nog 1942. ”Det stämmer precis”, sa de. Hade han frågat vilken månad hade jag kunnat säga det också, det var i juli, berättar Agneta Niia.
Såg den ut som du mindes den?
– Nej, den hade blivit svart, de mörknar ju. Jag tänkte att hooja, det är då ingenting. Man måste ju putsa den. Den låg i en ask och de var så rädda om den att de tog på sig handskar när de skulle lyfta upp den.
– Men jag är stolt över min morbror, att han kunde veta att man inte få behålla historiska föremål som man hittar. Tänk, den tidens gamla människor, en same som inte gått några skolor och så, att han tänkte på det.
Jonas Labba fick en hittelön på 100 kronor.
Agneta Niia berättar att han var deras lärare när de var ute och gick i naturen:
– Han lärde oss hur vi skulle göra eld, hurdan ved vi skulle plocka, och vad vi skulle göra för att släcka ordentligt. Hur vi skulle vada över blöta myrmarker för att inte hamna i djupa hålor, och hur vi skulle gå över en bäck. När vi var i hjortronskogen och inte hade några hinkar gjorde han en näverkorg som vi fick plocka i, det gick så bra.
– Det är mycket man hittar i skogen, bara man har ögon att se med. Man lär sig, säger hon och visar några vackra stenar i köksfönstret som hon tagit med sig från skogen.
Agneta Niia föddes i Idivuoma som den fjärde av sju syskon.
– Där har jag växt upp, och där har jag nött mina barnaskor. Vi var flyttsamer och bodde i norska Tamokdalen under somrarna, där jag gick sommarskola. Den 15 september skulle vi lämna sommarstället och flytta över igen.
Sista året de flyttade till Norge var 1939.
– Sommaren 1940 stannade vi i trakterna kring Råstojaure. Det var då kriget bröt ut.
Sedan många år bor hon i Kiruna. Hon har arbetat på nomadskolan i Lannavaara och i Kiruna i matservering. Hon har slöjdat, vävt, sytt och broderat och dessutom haft väderstation.
Sonen Owe Niia, som också bor i Kiruna, har funderat över hur silverhalsringen kunde hamna på platsen där hans mamma hittade den:
– Det spekulerades i om det kunde vara ryssar som deserterat som haft den med sig, det var mycket ryssar då i de här trakterna.
Agneta Niia tillägger att platsen inte ligger långt från gränsen, bara två mil från Könkämäälven, gränsälven mot Finland.
– Men det är nog inte lönt att anstränga hjärnan för det, för vi får nog aldrig några svar.
Men för henne blev silverringen som glänste i solskenet för 80 år sedan ett minne att bära med sig genom hela livet.
– Ni kan inte tro hur vackert den låg där på stenen, jag ser den fortfarande framför mig.