Öppet brev till kultur- fritidsnämnden
Jag ska erkänna direkt. Jag är medlem i Sputnik. Jag är där ibland i deras lokal, dricker te och pratar med kvinnor från Ryssland, Ukraina, Georgien, Lettland, Kazakstan. De har alla ryska som modersmål.
Här utbyts erfarenheter mellan de som bott i Luleå länge och de som kommit nyligen.
Hur är det att leva i Sverige? Hur lär man sig språket? Hur gör man om man vill skilja sig? När tonåringen revolterar? När de gamla föräldrarna i hemlandet inte klarar sig själva längre?
Man kunde skriva romaner om de livsberättelser som formuleras mellan Sputniks väggar. Att någon lyssnar, ger en varm kram, gör även det svåraste åtminstone lite mer uthärdligt.
Men Sputnik är inte bara ett ställe där man möts och pratar. Här kan man studera språk. Lära sig sy. Sjunga i kör. Lyssna på föreläsningar. Se film. Spela teater.
I deras verksamhetsberättelser kan man läsa om så olika aktiviteter som: Karl Petersen berättar om sin nya bok. Informationskväll om det svenska pensionssystemet. Åtta nya bebisar på besök tillsammans med sina mammor på Mors dag.
Sputnik är ett integrationsprojekt som borde premieras istället för att misstänkliggöras.
Sputniks medlemmar finns överallt i samhället. De är läkare, lärare, sjuksköterskor, undersköterskor, egna företagare, forskare, fotbollsspelare, civilingenjörer. De är svenska medborgare och Luleåbor.
I vår skulle Sputnik fira 20 år. Istället för fest och skratt blir det sorg och tårar. Lokalen måste sägas upp. Den unika mötesplatsen kommer inte att finnas längre när kultur- och fritidsnämnden drar in sitt verksamhetsbidrag.
”Vår samlade bedömning är att föreningen inte uppfyller de demokratiska idéerna”, säger kulturchef Patrik Bylin i NSD den 23 november utan att presentera några exempel.
”De har inte tagit avstånd från Putin. De har inte tagit avstånd från kriget. De har inte gått ut offentligt”, säger nämndens ordförande Evelina Rydeker i samma tidning den 29 november.
Sverige är en rättsstat. I landet råder yttrandefrihet. Alla medborgare är lika inför lagen. Ingen får diskrimineras på grund av sin etnicitet. Ingen kan heller dömas utan möjlighet att bemöta anklagelser och försvara sig.
Kan en kommun särbehandla vissa medborgare? Kräva att de gör politiska uttalanden, som andra inte behöver göra?
I regeringsformen, som är en av Sveriges fyra grundlagar, står det i kapitel 2, andra paragrafen:
”Ingen får av det allmänna tvingas att ge till känna sin åskådning i politiskt, religiöst, kulturellt eller annat sådant hänseende.”