Filosofer borde ge mer än bleka teser
Inte ens tanken att alla har lite rätt och lite fel bryter av tillräckligt för att förvandlas till någonting konkret eller konstruktivt anser Pelle Lindblom i sitt debattsvar till Martin Peterson.
Foto: LEFTERIS PITARAKIS
Nu är jag inte direkt någon expert inom moralfilosofin. Men just nihilismen kan ju sannerligen ge en klösmärken på flinten. En tanke om, som jag tolkat den, att alla moraliska utsagor är meningslösa i filosofisk mening (i sökandet efter sann kunskap) eftersom de inte kan bevisas som sanna eller falska.
I förlängningen brukar det sägas att värderingsfrågor därför bara skulle vara ett slags smakfrågor. Olika personer har olika inställning, utan att någon egentligen har fel, eftersom våra moraliska omdömen bara uttrycker ett slags känslor eller attityder som är varken sanna eller falska.
Nu vet inte jag vad Axel Hägerström och grabbarna drack för kaffe i Uppsala och huruvida de trätte om vilken sort som smakade bäst (utan att kunna finna svaret). Men det är som om de skapade ett kölvatten med sitt tänkande som sedermera lett till ett fatalt logiskt felslut.
Eftersom man med filosofins hjälp inte kunde säga vilken moralisk uppfattning som var sann - kunde denna inställning lätt formas till en etisk-politisk baklucka att smita ut igenom där logiken blev följande: eftersom man inte kan styrka sanningshalten i ett moraliskt påstående så blir därmed också alla moraliska uppfattningar lika riktiga som felaktiga.
Krig är rätt - kunde därför ses som en allmänt sann utsaga. Bomba skolor i Gaza kunde blir rätt det också per automatik. Döda civila i Israel kunde vara lika rekommendabelt.
Den här falska nihilismen har haft ett enormt inflytande i vår samtid kombinerat med någon slags krigs-utilitarism. Allt är tillåtet, särskilt om man kan hänvisa till någon slags tänkt nytta i framtiden.
Bomba Irak för freden (den kommande). En massa folk kommer att dö - men lugn, bara lugn. Det gör ingenting för det blir bättre sedan. Bomba Gaza för att döda Hamasterrorister (civila stryker med på kuppen, men det blir bättre sen - eller det är Hamas fel att oskyldiga dör eftersom de gömmer sig bland civila).
Man kan alltså i stället se det som att nihilismen i praktiken inneburit "anything goes", och det kanske inte var tanken när Hägerström satt med sina gubbkompisar och grubblade med kaffekopparna.
I konflikten i Gaza ser vi inga spår av denna generösa och non-kognitivistiska inställning, skriver Martin Peterson i ett försök att spåra någon slags allmän morallogik hos menigheten.
Jag uppskattar verkligen hans inlägg, men funderar om det inte lika gärna kan vara tvärt om. Att alla åsikter om kriget förvandlats just till meningslösa påståenden. Inte ens tanken att alla har lite rätt och lite fel bryter av tillräckligt för att förvandlas till någonting konkret eller konstruktivt. Vid första anblicken tolkar jag det snarare som granne till nihilismen.
En filosofi som i världspolitiken odlas av sådana som behöver den bäst, nämligen de som krigar mest. I mina näsborrar luktar våldet mest cynism och neokonservatism.
En självklar moralisk slutsats är ju att det inte finns någon rättfärdighet i krigsutövandet alls. Det är en idiotisk, billig, förljugen och outvecklad form av konflikthantering.
Men om detta mitt påstående är lika meningslöst som alla andra, likvärdigt ett påstående om att man hellre borde bomba fler skolor i Gaza fulla med barn (för det kan finnas en terrorist i källaren), då kan man nog med fog säga att också filosofin blivit krigsherre i Gaza.
Denna tänkarens oförmåga att fånga frågor om liv och död på sant allvar - samtidigt som människor plågas och dör i dessa krig - är vad som bekymrar mig som filosof.
Eller vad säger du Martin Peterson? Visst borde vi filosofer kunna bättre, mer än en axelryckning och några bleka teser.
Trubbiga är spetsarna på våra tankeharpuner.
Så jobbar vi med nyheter