I ett persongalleri i slutet av sin släktroman De gömda rummen räknar spanjorskan Caro Samtos upp de cirka sjuttio personer som förekommer i boken. De flesta är fiktiva men en tredjedel av dem som nämns har levat och verkat i det spanska samhället. Berättelsen står alltså på stabil, historisk grund och har sin tyngdpunkt i det förflutna.
De fyra generationer män och kvinnor i den fiktiva släkten Lax som vi får följa under ett drygt sekel rör sig i aristokratin. Men som brukligt är i släktkrönikor får vi också möta husets tjänstefolk och anställda.
I centrum för handlingen står Amadeo Lax, en av seklets stora porträttmålare. Då och då fäller Santos in beskrivningar av hans tavlor och anlägger då en populärvetenskaplig ton men fogar också in tusentals mejl, brev, artiklar, utredningar osv. Hon berättar inte linjärt och kronologiskt utan varvar olika tidsplan och hoppar nästan hage mellan epoker och personer. Ändå är det inte svårt att hoppa med.
Det är inte som när Tomas Mann berättar om sin släkt, det finns inte ett sådant djup i personteckningen, men Santos tidsbilder är av hög klass. I ett underbart avsnitt flyttar familjen in i en ny ståndsmässig bostad, ett palatsliknande jugendhus på en förnäm gata i Barcelona där bara de nyrika bor.
I den del av historien som utspelas 2010 är konstnärens barnbarn, konstvetaren Violeta, huvudperson. Hon besöker sin farfars hus som ska förvandlas till konstmuseum. Då upptäcker man ett hemligt rum bakom hans porträtt av den försvunna hustrun på en vägg och en mordhistoria rullas upp.
Samtidigt som man nystar i mordet fortsätter berättelsen om de olika medlemmarna i släkten Lax. Också Violetas egen bakgrund blir belyst, med svek, feghet och flykt, även om hon inte är lika groteskt förljugen och egocentrisk som sin farfar.
De moderna avsnitten har dess värre inte alls samma episka tyngd och sinnliga precision som de äldre delarna av berättelsen och mycket där känns som rena transportsträckor. Samtidigt handlar allt i de partierna om kärlek. Det blir efter hand väldigt mycket såpa och historien löddrar sig mer och mer.
Jag blev inledningsvis rätt förtjust i berättelsen, de äldre delarna är så välskrivna, välavvägda och säkert komponerade och där finns ett par underbara scener. Men allteftersom projektet fortskrider, kilas mer och mer av nutiden in, det blir fler och fler förvecklingar och knalleffekter, vi får träffa personer som har för lite att tillföra historien och stilen blir alltmer känslosam.