Steget från Uppsala i Sverige och till en ö utanför Salvador i nordöstra Brasilien kan tyckas långt. Det är i alla fall ett steg som författaren Kjell Eriksson tagit, dels av privata skäl, men kanske också för att ha en ny miljö att skriva ifrån.
Den sista av tio böcker om kriminalinspektör Ann Lindell var klar 2009. Den nya dominerande brottsutredaren heter Santos och har cirka 30 år i polisyrket. Eriksson beskriver honom i försättsbladet som "fet, ful och korrumperad". Och efter att ha läst romanens dryga 460 sidor förstår jag vad han menar. Kommissarien är dock en ytterst sammansatt person som formats av arv och en socioekonomisk miljö där ett människoliv många gånger väger oerhört lätt, i synnerhet om du är fattig.
Anslaget i Spetsad är två mord inom kort tid, där den ena som tagigts av daga är släkt med Santos, medan den andra är den hygglige och ytterst vanlige öbon Orlando. Den ständigt öltörstige kommissarien börjar fundera kring eventuella samband. Som hjälp, och personlig kontrast, har Santos bland annat den unge och nyinflyttade polisen Luiz. Hans sinne och känsla för yrket är inte lika nednött, vilket är till hjälp men också stör och irriterar kommissarien som tror sig veta det mesta vad gäller polisarbetet på "hans ö". Kontrasterna dem emellan ger syre till en i början rätt seg historia, där frågor vem som är vän respektive fiende till vem är trådar som blir knutar som måste lösas upp för få ett fungerande utredningsarbete.
Det är inte lätt, korruptionen är något som genomsyrar samhället och "money talks", kungen heter pengar och de flesta kan köpas.
I den miljön famlar unge Luciano efter en riktning i livet bortom fattigdom, våld och knark. Men genom att vara på fel plats vid fel tillfälle kommer han i kontakt med reella banditer och livet och drömmarna stöter ihop med en stenhård verklighet. Fel eller rätt, läser jag stundom bilden av Luciano som en bild av Brasilien; så mycket fint, så många möjligheter, men så många problem, så många orättvisor. Oavsett om presidenten heter Lula eller Dilma Rousseff.
Kjell Eriksson har alltid varit en författare med socialt patos och som inte varit rädd att använda klassperspektiv i sina kriminalromaner. Så ock i Spetsad, som bortom brott och straff och dess många bihang, har sina främsta förtjänster i skildrandet av social miljö i en myllrande rik naturell dito. Jag kan nästan höra surret, se dammet, känna svetten och värmen och förstå hur god en kall öl kan vara. Eller att en mangoodling inte bara har fantastiskt goda frukter, utan också kan vara en bild av paradiset i kontrast till samhället utanför där droger dödar ung som gammal och tillika äter upp människors moral och tillit sinsemellan.
Kriminalkommissarie Santos är inte den som bör kasta första stenen. Han är en balanskonstnär med många ansikten. I samband med nästa års fotbolls-VM i Brasilien lär han få gott om jobb.