Zetterberg, Siegal och Lyytinen bjöd på en svängig blueskväll i Haparanda
KONSERTSven ZetterbergIan SiegalErja LyytinenFolkets hus, Haparanda
Foto: Patrik Boström
Han kan konsten att starta ett party. För det är det han gör när han kliver upp först på scenen under en kväll där även Ian Siegal och Erja Lyytinen ska bjuda på var sitt set.
Zetterberg öppnar stenhårt och mixar allt från chicagoblues till soul och sydstatsdoftande ballader. Och Zetterbergs band levererat ett gediget grundsväng som stånkar på bra rätt genom hela konserten, medan Zetterberg bjuder på inspirerade gitarrsolon som tycks hämtade ur en mylla av "kungarna" Albert och BB King, medan hans munspelssolon för tankarna till Sonny Boy.
Kvällens andra akt, Ian Siegal, är räknas till en av Englands bästa bluesmusiker och tidskriften Mojo utsåg honom till landets bästa låtskrivare och artist i bluesgenren.
När man hör honom live förstår man varför.
Medan Zetterberg ofta lutar mot Chicago i sin musik så tycks britten Siegals blues ha sina rötter hos musiker som Muddy Waters, Steve Ray Vaughn, Howlin Wolf, och Albert Collins.
Det är helt enkelt lite ruffigare och gruffigare när Siegal och hans band manglar sig genom låt efter låt. Siegal sjunger riktigt bra, med en intonation och frasering som känns helt rätt. Och texterna är ofta långt ifrån barntillåtna och inte sällan har de en politisk udd. När de inte handlar om sprit, knark eller sex, vill säga...
Dessutom visar sig Siegal vara en ruskigt kompetent gitarrist och det svänger om hans gitarr något kopiöst - inte minst när han lutar sig mot ett spel som påminner om Steve Ray Vaughns flyhänta teknik. Och hans bandmedlemmar Andy Graham på bas och Nik Bjerke på trummor utgör en samspelt enhet som tycks vara med på varje vink från Siegal.
Det, och det stundtals furiösa tempot i konserten, gör att det aldrig blir en död stund under deras spelning och det blir också en publiksuccé.
Som kontrast till Siegals gruffiga, stundtals primala blues, bjuder sedan Erja Lyytinen på en annan riktning inom bluesen då hennes musik går mer mot samtiden än Siegals "roots-blues".
Men faktum är att hennes scenframträdanden låter långt råare och mindre polerade än det jag hört på hennes skivor, som jag ibland tyckt varit lite för prydliga. (Lyssnar man på Lyytinens inspelning av It hurts me too kontra Eric Claptons på From the Cradle blir det än tydligare.)
På scenen är det en helt annan femma.
Här bjuder hon på tunga gitarrsolon och bandet får blomma ut.
Hon har kanske inte världens mäktigaste röst. Den är lite vek, men hon hanterar det smart och låter gitarren sjunga ut desto mer. Visst skulle det kunna bli overload på gitarrsolon, men det fungerar bra i det här sammanhanget och Lyytinen är en otroligt driven gitarrist. Inte minst när det gäller att hantera slideröret.
Och när jag lämnar konserten är jag rätt manglad efter tre riktigt bra akter och en kväll som nog tar topplaceringen bland de blueskvällar jag besökt under mina år på Kalott jazz & blues.
Så jobbar vi med nyheter