Jag har vetat vad jag vill bli ända sedan jag var 7 år gammal. Modig, framgångsrik och stark. Jag har inte bara vetat hur jag ska uppnå det. På min lista över möjliga lösningar har följande stått: personlig tränare, bibliotekarie, forskare, chef, reklamare. För mig har det alltid varit självklart att det vi gör, är också vad vi är.
När folk uppmanat oss under vår uppväxt att följa våra drömmar, gå på vår magkänsla eller följa hjärtat i våra yrkesval är detta precis vad man har lärt oss. Att våra identiteter är, och bör, vara intimt förknippade med våra jobb. Att yrket är ett personligt val som ska baseras på hur vi uppfattar oss själva. Det är också av denna anledning som vi frågar oss själva vad som passar oss. Vilket yrke som känns mest som ”oss”.
I dag finns det två sätt att se på yrket: som ett sätt att överleva, eller som ett sätt att leva.
Och förr eller senare står vi inför ett val, mellan det känslomässiga och det praktiska. Ett val som inte alltid tvingar oss utesluta något, men som tvingar oss att värdera den ena högre än det andra. Ska vi tänka mest på det praktiska och välja ett jobb som är tryggt, bekvämt eller enkelt? Eller ska vi tänka mest på det känslomässiga och välja ett yrke, där vi kan söka självförverkligande och bekräftelse?
Vid sådana val framställs ofta det känslomässiga – magkänslan och drömmarna – som ditintills varit vår kompass i yrkesdjungeln och vår motivation för att ta oss vidare, plötsligt som något naivt och kortsiktigt. Andra säger det till oss och vi säger det till varandra: ”det är dags att ta ansvar och växa upp. Det är dags att sluta leka”.
Men frågan är, om det känslomässiga valet alltid är naivt och kortsiktigt när vi lever i en värld där vi jobbar mer än vi är lediga (lediga som i tiden som är över när vardagssysslorna är avbetade)? Där vi sedan barnsben har lärt oss att identifiera oss genom våra jobb. Där arbetsgivaren inte bara söker efter att köpa vår tid utan också våra värderingar och åsikter genom förevändningen ”företagskultur”.
För om man har sammankopplat den egna identiteten och livsstilen – själva levandet – med en typ av jobb, är det inte alltid det praktiska valet som är mest långsiktiga. Om det mest långsiktiga är ett praktiskt eller känslomässigt yrkesval är upp till var och en, men oavsett bör man göra sitt val med tanke på att leva, inte endast överleva. För det valet som är kortsiktigt på riktigt är inte alltid ett känslomässigt val. Eller ett praktiskt val. Det kortsiktiga är att bara försöka överleva.
Att leva är alltid det mest långsiktiga valet.