Författaren Richard Yates är mest känd för den stora allmänheten genom boken Revolutionary Road, vilken i sin tur är mest känd för den stora allmänheten i form av den filmatiserade versionen där Kate Winslet och Leonardo Dicaprio spelar paret April och Frank Wheeler. Den efterföljande novellsamlingen Elva Sorters Ensamsamhet rör sig kring samma tema som genomslagsboken: ensamhet.
Boken består, som dess titel avslöjar, av elva noveller som alla behandlar ensamhet i olika former. Varje novell är en snabb inblick i någons liv; ett titthål i den ensamhet som vi alla upplever i den besvikelsen livet utgör.
Gång på gång försöker Yates karaktärer bryta sig fria från vardagens banalitet och gråhet; Miss Price bestämmer sig för att göra den nya och utstötta eleven Vincent Sabella till hennes välgörenhetsprojekt, Bob Prentice, en aspirerande författare, tar sig an uppdraget som spökskrivare för taxichauffören Bernard Silvers snart världsberömda, memoarer.
Gång på gång försöker Yates karaktärer uppfylla den monstruösa potential de lärt sig att livet, och de själva, bär på – och gång på gång misslyckas de.
Miss Prices välgörenhetsprojekt Vincent Sabella når beundran bland de andra klasskamraterna först när han (lögnaktigt) utmålar Miss Price som en linjaldaskande bestraffare, och hon förstör, omedvetet, hans nyvunna popularitet genom att högt uttrycka sin glädje över att se honom välkomnas in i gruppen.
Bob Prentice upptäcker, efter flera dagars av hårt slit som resulterar i ett av hans bästa verk hittills, att lönen är fem och inte tjugofem dollar per historia.
När våra egna förväntningar av livet och oss själva möter vardagens bleka ansikte uppstår en absurditet, mycket lik den i Steinbecks klassiska bok Möss och människor; hur mycket vi än anstränger oss, hur mycket vi än försöker hålla ödet i våra händer så är den inte helt vår att äga, forma eller hålla. Livet kommer alltid att överraska oss med sin egen inneboende plumphet – sin egen unika förmåga att rasera allt vi försöker bygga upp.
Och i den insikten finns det både humor och tröst. Humor – i det absurda att våra liv inte helt tillhör oss själva. Tröst – i tanken att vi inte är ensamma om det; att vi inte är ensamma om att vara ensamma.
När Yates är som allra bäst lyckas han ingjuta både absurditet, tröst, värme, besvikelse och hopplöshet i en salig röra hos läsaren. När han är sämre, som i bokens två avslutande noveller, tenderar igenkänningen att gå över till ett ointresse, men allt som allt är Yates en stärkande (t)röst i vintermörkret.