För några år sedan läste jag ett par reportage av Virginia Woolf. De var superba. Där fanns något i nutida reportage så ovanligt som en grundlärd, sakkunnig botten. Hennes reportage saknade å andra sidan nästan helt röster, en vara som det ofta finns alldeles för mycket av i dagens reportage. Framför allt kommenterade Woolf sina intryck och tänkte högt, vilket också är en bristvara i våra reportage.
Nu ges Woolfs Ett eget rum ut i nyöversättning (med utförliga kommentarer) och essän har också ett journalistiskt drag, tycker jag. Det handlar väl inte om reportage från "Oxbridge" och London, hennes texter är alltför tankedigra för det. Men de första av de sex kapitlen kan likna en sorts flanörlitteratur där skribenten rör sig över stora ytor för att få material till sina reflektioner.
Woolf blev 1928 ombedd att hålla ett par föredrag för kvinnliga studenter och gjorde påföljande år om föreläsningarna till en bok. Själv möter jag nu för första gången denna klassiker. Till min förvåning är stilen avspänd, tonen glad och texten särdeles roande. Jag var inte beredd på denna ljusa och obesvärade stämning och blir förtjust. Lögner ska flöda från mina läppar, skriver Woolf ironiskt, "men en och annan sanning kommer kanske också att uttalas". Jo vars.
Framför allt trollar hon med språket och förordar "fantasins vilda blixt", som kan göra essäer "defekta och ofullständiga, men stjärnströdda av poesi". Länge liknar texten ett högklassigt kåseri där hon snabbt hystar in roligt skissade akademiska miljöer, rader av roliga hugskott, bjärt färgsatta naturbilder, vindlande tankekedjor, gott humör, geniala metaforer och en sorts oro. Med den oron rör hon om i allt det andra som om hon vispade runt i en gryta.
I ett kapitel är hon på British Museum och undersöker historien. Män skriver mycket om det motsatta könet, slår hon fast, men all dokument handlar bara om kvinnornas "mentala, moraliska och fysiska underlägsenhet".
I ett annat kapitel undersöker hon litteraturen. Där har alltid kvinnan varit "en person av största betydelse" men utanför böckerna blir hon inlåst, slagen och fullständigt kringskuren. Också högättade damer som skrev drabbades av förtal, elakheter och fördömanden. Woolf plockar ihop en gräslig exempelsamling där kvinnor konsekvent förlöjligas, förhånas och förföljs - om de har andra ambitioner än att verka inom hemmets fyra väggar.
Men Woolf behåller sitt goda humör trots att hennes kritik är så förintande och skriver med skenbart lätt hand om de tusen orättvisorna. Det är kolossalt effektivt. Tonen är närmast gladlynt samtidigt som hon berättar om en förföljelse som pågått i sekler. Tänk om man kunde få se mer av den denna lekfulla och fina ironi i dagens ofta rätt hätska debatt i dessa frågor.
Under 1800-talet kunde kvinnor ändå börja tjäna pengar på att skriva och översätta romaner. Men de kunde inte leva som män och skaffa sig fria människors erfarenheter och det deformerade deras böcker, konstaterar Woolf. Hade verkligen, frågar hon för att förtydliga sitt resonemang, Tolstoj kunnat skriva Krig och fred om han aldrig fått lämna hemmet?
Hon behåller den egensinniga och lätta stilen också när hon klarsynt analyserar en av sina egna romaner. Där pekar hon framför allt på att boken mått bra av att hon haft tillgång till ett eget rum. Och det är också hennes entydiga slutsats: de kvinnor som skriver måste ha möjlighet att kunna stänga dörren om sig. Helst ska de också ha en fast inkomst på 500 pund om året.
I sitt förord menar Annina Rabe att Woolfs indignation är vitglödande. Det tycker inte jag. Det händer väl att hon ilsknar till men i regel drar hon bara lugnt och sansat ner byxorna på de manspersoner som förtalat och förtryckt kvinnokönet och kvinnorna i århundraden och tvingat bort dem från litteraturen. Framför allt är hennes stridsskrift inte det minsta mordisk, magsur eller bitter.